Vakna, övervakade väljare!

I en demokrati har folket rätt att övervaka och kontrollera de styrandes förehavanden. Dessutom skyddas folket från styret genom att det motsatta, att de styrande övervakar och kontrollerar folket, inte är tillåtet. Åtminstone borde så vara fallet.

På senare år har statsråden blivit allt mer förtjusta i övervakning. Sittande försvarsminister har i linje med detta presenterat ett förslag som företrädande försvarsminister påbörjade. I korthet innebär förslaget att Försvarets radioanstalt ska ges rätten att avlyssna telefonsamtal, fax, sms, mobilsamtal och e-post – vem än avsändaren är, vem än mottagaren är. Det enda villkoret är att trafiken måste passera landets gränser, men med tilltagande globalisering och modern teknik är det snarare regel än undantag att så sker.

Mitt mail till min mamma, ditt sms till din hemliga älskare och journalistens granskning av makten – allt riskerar att fångas upp och behandlas av militären. En stor del av vår dagliga kommunikation kan komma att avlyssnas och användas emot oss. Istället för att vi övervakar de som styr oss, kommer de som styr oss att övervaka oss, och det utan större möjligheter för oss att veta vem som övervakar vad och hur det används.

Men vi verkar ta det med ro. När Statistiska centralbyrån frågade 1.000 personer om övervakning, ville 91 % ha kameraövervakning på allmänna platser, 87 % tyckte att polisen borde få bugga telefoner och avläsa datorer, 80 % var öppna för ökad kontroll och 51 % förespråkade dna-registrering av hela befolkningen. Vi accepterar en gradvis förändring om än dess sista steg ter sig förkastligt innan vi tagit det första.

Det brukar jämföras med att koka en groda. En groda som läggs ner i kokande vatten hoppar nämligen genast därifrån, medan en levande groda kan kokas till döds om den läggs i kallt vatten som sedan långsamt värms upp till en för grodan dödlig temperatur. En av vår tids främsta grodkokare är Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som steg för steg försvagats sina medborgares integritetsskydd och rättssäkerhet. Nu kan de inte längre räkna med att de tillåts demonstrera, de kan dömas på hörsägen och i vissa fall utan att prövas inför en jury, och "anti-social behaviour" är ett nytt brott.

Kokad groda verkar bli en allt vanligare rätt även i det svenska köket och det oavsett vilken färg kocken må ha på sin mössa. Vi har vant oss med en kamera i taxin och några till i tunnelbanan, så varför inte sätta upp ännu fler på våra gator och torg? Om skyldiga kan hittas genom buggning, varför då inte bugga så många som möjligt? Den som är oskyldig har ingenting att frukta, tänker vi oss. Den som inte har gjort något ont har ingenting att förlora på att finnas i ett register, den som inte begår brott får finna sig i att telefonen lyssnas av i jakt på den faktiskt kriminelle och den som har rent mjöl i påsen skäms inte för att tömma ut dess innehåll för allmän beskådan. Vattnet blir allt varmare, men grodorna simmar lojt runt utan att frukta döden.

I alla fall nästan alla grodor, ty en och annan hoppade ur grytan när försvarsministern höjde temperaturen. Ledamöter i riksdagens konstitutionsutskott påpekade att förslaget strider mot grundlagen och anställda på justitiedepartementet hävdade att det vore ett brott mot Europakonventionen.

Mest överraskande var det kanske att Säkerhetspolisen protesterade och kommenterade förslaget som "främmande för vårt statsskick" och ett hot mot rättssäkerheten – Säpo har ju inte tidigare gjort sig kända som dessa värdens främsta försvarare. Troligare är väl i så fall att Säpo helst ser att sysselsättningen och finansieringen av densamma inte skänks till militära myndigheter. Försvaret, som lider brist på fiender och arbetsuppgifter, ser gärna att militären ges nya uppdrag inom avlyssning och övervakning. Försvarets radioanstalt får redan i nuläget avlyssna radiotrafik, men spaning på kortvåg är en utdöende syssla och internet vore mumma för militärens mullvadar.

Myndigheter bråkar med myndigheter i en strid om revir. Politiker och dess tjänstemän bråkar med varandra om vem som har rätt att göra vad och vilka justeringar som krävs för att det som nyss var orimligt plötsligt ska bli acceptabelt. Det enda vi borde göra, det enda vi behöver göra, är att istället diskutera vilka värden som är nödvändiga för demokratin, komma fram till att personlig integritet är ett av dessa värden, konstatera att förslaget står i strid med det värdet – och förkasta förslaget.

Även om vi antar att vi litar på politiker och myndighetsutövare, finns det ingenting som säger att vi alltid kommer att göra det. Även om vi idag skulle anse att staten är god, finns det inga garantier för att vi fortfarande gör det om några år. Att bygga upp ett omfattande kontrollsystem som kan brukas, missbrukas, locka och läcka känns därför som ett vårdslöst spel med de fri- och rättigheter som är en förutsättning för en ens hjälpligt fungerande demokrati.

Trots att vattnet blir varmare känns det bara behagligt. I en nästan perfekt demokrati kan staten tillåtas att göra nästan vad som helst, eftersom vi utgår från att vi valt makthavare som vill oss väl. Hur vi vet att makten vill oss väl ter sig dock svårt att förstå; att den i alla tider kommer att fortsätta att vilja oss väl är ett ännu svårare antagande. Att använda demokratin till att avskaffa för demokratin helt nödvändiga grunder, är direkt obegripligt.

Hoppa ur grytan innan vi kokar ihjäl.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.