Tema grundlag: Är högt valdeltagande bra?

Ett av grundlagsutredningens uppdrag är att höja valdeltagandet. Idag är valdeltagandet i riksdagsvalet 81,99%; i landstingsvalen mellan 76,71% och 81,09%; i kommunalvalen mellan 59,53% och 89,36%; i valet till eu-parlamentet 37,85%.

Valdeltagandet i eu-parlamentsvalet beskrivs ofta som exceptionellt lågt, i negativ bemärkelse. Vidare beskrivs det faktum att ungefär var femte väljare inte röstar i något val ofta som ett stort problem. Problemet ligger förstås i att de folkvalda ledamöterna förlorar legitimitet. Den omedelbara tanken är att det i sin tur är ett problem för demokratin. Det får en att fundera. Är högt valdeltagande automatiskt mer demokratiskt?

"Ja" är inte ett självklart svar. Ett lågt/lägre valdeltagande kan vara ett tecken på ett par olika saker:

• Det kan dels ha att göra med att folk inte vet om att det är val, något som tydligen var en stor faktor i eu-parlamentsvalet 2004.

• Det kan dels ha att göra med att väljarna inte är informerade om vad partierna står för, hur röstning går till rent praktiskt, och vilka som har rätt att rösta.

• Det kan dels vara ett markerande av bristande förtroende för de partier som bjuds att rösta på, och/eller själva idén med representativ demokrati.

Alla är nog överens om att valinformationen måste vara så bra att alla röstberättigade vet precis hur och när de kan rösta, och vad de kan rösta på. I mitt valdistrikt röstade 63,74% i riksdagsvalet 2006. De flesta förklarar det med att det bor många människor som är arbetarklass och/eller har utländsk bakgrund här. Samma tydliga trender finns i andra liknande valkretsar.

Ofta görs kopplingen klasstillhörighet och ursprung till de två första faktorerna listade ovan. Där har retoriken nyligen skiftat till att kritisera partier och valmyndigheten, istället för att säga "arbetarklassen och invandrarna bryr sig inte", och det är ju ett fall framåt. Självkritiken har dock inte spridit sig till den tredje faktorn, att det kanske är partierna och formerna det är fel på, som jag tror är den viktigaste. Jag vet inte om grundlagsutredningen beställt forskning i ämnet, men jag ser fram emot att hitta den.

Vidare går det att ifrågasätta huruvida det är bra om vi får ett valdeltagande på 97%, och 14% av rösterna går till Sverigedemokraterna. Hur demokratiskt vore det? Att legitimera odemokratisk politik med att det finns folkligt stöd gills liksom inte, oavsett om vi pratar om parlamenten i Israel, Palestina, Frankrike, Österrike, Danmark, Tyskland anno 1933 eller Sverige. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kommer orsaken framför allt att vara de etablerade partierna och institutionerna i vår representativa demokrati. Och jag tror tyvärr inte att de kommer kunna skydda sig med en ny grundlag.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Specialdesignad för att vara precis hur som helst

Annika Dahlström, forskaren vi alla älskar att basha just nu, satt igår morse och pratade i radion, sade saker som fick mig att ömsom skratta högt som en annan gatudåre och ömsom att morra bittert och svära så fult jag bara kan (och det är ganska fult det).

Enligt Dahlström är en av anledningarna till varför män inte är lämpade att vårda barn att deras fingertoppar inte är lika känsliga som kvinnors vilket leder till att de är ovarsamma med sina avkommor. Dahlström ger exempel som att pappor vid flera fall av misstag skall ha skakat och ruskat sina barn så att de har skadats. De vet helt enkelt inte hur ömtåliga spädbarn är.

Men att skaka och ruska ett spädbarn är inte att "inte förstå bättre", det är en våldshandling. En sådan utför man inte av misstag för att man saknar ett par nervändar i långfingret, en sådan gör man när man vill kontrollera en situation eller annan individ. Och alla vuxna vet att man inte får spöa någon, inte ens ett litet plyte som skriker - alla utom Annika Dahlström. Dahlström själv har medgivit att det här handlade om ett fåtal fall som hon sedan dragit generella slutsatser ifrån - utan att fundera på om (vålds)handlingen kan ha andra orsaker än strikt biologiska det vill säga.

Kvinnor, å andra sidan, är "specialdesignade" för att vara just mammor. Att vi förnekar oss och försöker ha yrkesliv, eller något som helst liv utanför hemmets väggar för den delen, kallar Dahlström för "den manliga tvångströjan". Vi är instängda i krav på att tänka "som män". Men jag är inte specialdesignad för något alls. Jag är inte specialgjord för att vara kvinna, inte för att föda ungar, inte för att vara hemma och putsa matsilvret. Jag bestämmer själv vad jag är specialdesignad till, vare sig det handlar om att skriva en avhandling, bli skateboardproffs, lyckas skapa den perfekta koppen kaffe utan att äga en espressomaskin eller röja minor på Balkan. Jag bestämmer själv och om jag sedan har några kroppsliga hinder för att genomföra det jag vill - som ett amputerat ben, en synskada eller kanske ett dåligt hjärta - så får jag väl klura ut ett sätt att lyckas ändå. Men jag vägrar se min fullt fungerande kropp som ett hinder i vad jag vill göra bara för att den råkar besitta äggstockar och livmoder och lite hormoner. Och jag går inte på det bara för att Annika Dahlström vill vända det hela till någon slags fördel för mig, "det är inte att det är fel på dig, det är bara att du är lite annorlunda och därför bra på andra saker... som att krysta och amma".

Men det som upprör mig allra allra mest i hela soppan är den rubrik som en annan bloggare satte på sitt inlägg om Dahlström och hennes forskning: "Annika Dahlström retar kvinnorna". Jag vet inte jag men om någon kom och sade till mig att jag inte kan ta hand om spädbarn för att jag saknar lite känsel i fingertopparna så skulle jag bli rasande. Om någon i rullstol kan ta sig genom den malaysiska djungeln på motorcykel så ska väl jag kunna ta hand om en unge oavsett hur mina fingrar ser ut. Men det är tyst som från graven från män som just blivit ogiltigförklarade som pappor. Varför står ni inte upp för er rätt att vara föräldrar?

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Tema grundlag: Fler val ger mer demokrati

Med tanke på att grundlagsutredningen gör en översyn av valsystemet i dess helhet, är det högst troligt att den gemensamma valdagen för val till riksdag, landsting och kommun ses över. Det är mindre troligt att grundlagsutredningen föreslår att skilda valdagar införs, eftersom det antas minska valdeltagandet - att åstadkomma ett högre valdeltagande är nämligen ett av utredningens primära syften. Jag vill ändå hävda att det finns goda anledningar att införa skilda valdagar för kommunala val och riksdagsval.

När val till riksdag och kommuner sker på samma dag blir det svårare att utkräva ansvar på den (viktiga!) lokala nivån. Istället för att de frågor som rimligtvis borde ligga närmast väljarna och deras vardag får en egen valrörelse, riskerar de att drukna i den rikspolitiska debatten. En följd blir att kunskapen om vad som ligger inom det kommunala självstyrets domän sjunker, med ytterligare svårigheter i ansvarkrävandet som stockholmslök på landsbygdslaxen.

Om de kommunala valen skulle ske på en egen dag, blir det tydligare vilka frågor som behandlas i vilken instans. Vad de lokala politikerna gör, står för och vill blir även det mer synligt för väljarna. Det talar för att den kommunala demokratin skulle breddas, fördjupas och stärkas om valdagen inte var densamma som för val till riksdagen. Dessutom skulle det vara val dubbelt så ofta och med fler val följer fler valrörelser, mer debatt och en mer närvarande demokrati med ett flitigare utövande av väljarnas makt.

Valdeltagandet skulle troligen bli något lägre, det ska erkännas, men vad är egentligen bättre - några färre som vet vad de röstar på och varför, eller några fler som saknar både kunskap om och intresse för minst ett av de val de gör? Om vi menar allvar med det kommunala självstyret borde vi också låta det bära sin egen valrörelse.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Tema grundlag: Låt väljarna välja (volym 2)

Jag hakar på Freddis klagan över att väljarna nekas att bestämma vem som ska företräda det parti de röstar på. Jag håller med om att personvalet borde utvecklas. Men det jag ser som en nästan ännu större problematik är att väljarbegreppet är lokalpatriotiskt konstruerat. Det är bara tillåtet att rösta på de som bor i samma valkrets som en själv. Personligen tycker jag det känns sådär halvfräscht i ett samhälle som ibland utger sig vara på väg mot en post-modernism, där vi alla har multipla identiteter. Och ingen av de behöver vara baserat på var vi bor.

Om jag skulle vara poly, vegan, hetero, kvinna, medelålders, permo-funkis och asiat så kanske jag vill ha möjligheten att rösta på någon som har erfarenhet av hur det är att leva i samhället med mina egenskaper. Men hur stor chans är det att det ställer upp någon sådan politiker i Sjöbö, där jag råkar bo? Däremot kanske det ställer upp någon i Ljusdal. Vore det inte en bra grej om då den här människan kan få ge sin röst till en av de få politiker hen känner förtroende för? Nej, istället får det kryssas för någon lokal ung monogam svennekvinna, utan funktionshinder men som i alla fall bara äter krav-kött. Helt plötsligt kändes det utökade personvalet inte lika hett längre. Vi får ju ändå inte välja de vi vill.

Ett annat exempel: Du flyttar. Sånt händer ju. I din gamla hemstad har du stenkoll på vad lokalpolitikerna driver, har fyra-fem personer som du har förtroende för. Men på den nya orten, där du skriver dig något halvår innan valet känner du inte till en kotte. Då är det säkrast att bojkotta personvalet för att inte råka kryssa in ett stolpskott.

Utveckla gärna personvalet och ge det mer plats. Men se då till att slopa kravet att rösta på dina grannar. Låt väljarna välja själva.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Re: Nu håller du käften och lyssnar - Men vad fan ska vi göra då?

Så nu har jag upprört er. Frågan om vad det finns att göra för att förhindra mäns våld mot kvinnor och för att hjälpa de som utsätts för våld beror ju helt på vem man är, hur mycket tid och pengar man har, vad man kan och tycker om att göra. Här är en historia om att agera, lite solsken i det sotsmutsiga smogtäcke jag kräktes över er i mitt förra inlägg:

För en tid sedan fick ordförande i Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR), Carina Ohlsson (tillika riksdagsledamot för socialdemokraterna i Skaraborg), ta emot 80.000 insamlade kronor till i gåva till organisationen. Donationen skall gå till att stödja kvinnor som utsatts för våld och våldtäkt och kommer ifrån den ideella föreningen Bikers Against Rape. De har sedan dess samlat in ytterligare 40.000 kronor.

Bikers Against Rape startades av Toni Schiller i slutet av 2005 efter att Toni känt "känt allt större frustration och hjälplöshet inför det ökade kvinnovåldet i allmänhet och våldtäkter i synnerhet". Sedan dess starten har de samlat medlemmar, sponsorer och pengar, främst genom att anordna "charity runs" där motorcyklister betalar en avgift och sedan deltar i en kortege. Ryktet säger också att om SKR någonsin behöver ett par hundra bikers så är Bikers Against Rape redo att ställa upp med kort varsel. Och vem behöver inte ett par bikers i sin vardag?

Pengar löser inte det faktum att män använder kvinnor som slagpåsar och mottagare för allehanda manifestationer av makt. Pengar ger oss en möjlighet att stärka den fantastiska kvinnojoursrörelse som i över trettio år har gett av sin tid och sin energi för att hjälpa andra kvinnor. Och i förlängningen tror jag att medlemmarna i Bikers Against Rape kommer att känna sig så stärkta i sitt engagemang i frågan att intresset för bakomliggande förklaringar till våldet blir det viktigaste. Vem vill slänga pengar på att sopa upp någon annans skit, varför skall vi betala för att män slår? Det är då det verkliga arbetet kommer, för om vi skall stoppa mäns våld mot kvinnor behöver vi alla fundera på de maktstrukturer som vi påverkas av, upprätthåller och möjliggör genom att vara sådana som vi alltid har varit.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Tema grundlag: Låt väljarna välja (volym 1)

Fram till valet 1998 hade svenskarna aldrig röstat på något annat än partier. Väljarna valde parti, men partierna valde själva vilka politiker som skulle representera de väljare som röstat på partiet. Vid 1998 års val infördes möjligheten att, tillsammans med den röst man lägger på ett parti, avge en så kallad särskild personröst. Tanken var att ge väljarna ett större inflytande över vilka politiker som representerar dem, men också att skapa ett tydligare personligt mandat, en tydligare kontakt mellan väljare och valda.

När väljarna får mer makt över representationen, får partierna mindre makt över vilka som representerar i partiets namn. De partier som införde personvalet ville därför minska effekten av denna maktförskjutning och de gjorde det genom att införa en spärr: För att en politiker ska kunna passera partiets rangordning av de egna kandidaterna måste denne få minst åtta procent av rösterna i riksdagsval och minst fem procent i andra val. I en promemoria till grundlagsutredning skriver sekreteraren Lars-Åke Ström:

"Tanken bakom denna begränsning är att partierna har ett befogat intresse av att kunna påverka kandidaturvalet eftersom de väl känner till de egna kandidaternas förutsättningar att kunna förverkliga partiets idéer och mål, och att det inte är rimligt att den rangordning som partierna gör skall kunna omkullkastas av endast ett fåtal väljare."

Den svenska partipolitiken i sitt esse. Partierna vet bättre än väljarna och väljarna ska inte få komma och ändra på den fina rangordning partierna har snickrat ihop i en verkstad som de allra flesta av väljarna helt saknar insyn i. Om partierna inte längre hade så gott som absolut makt över vilka kandidater som kan komma att väljas fungerar inte längre gamla hederliga mekanismer som toppstyrning, rövslickeri och belöning för lång och trogen tjänst. Dessutom riskerar partipiskan att förlora sin snärt när politkerna har personliga mandat förknippade med skyldigheter gentemot sina väljare.

Skulle spärrarna tas bort skulle även de enskilda politikerna tvingas anstränga sig mer. De måste då arbeta hårt, synligt och förtjäna sin röst i en vitaliserad demokrati med en pånyttfödd grundläggande princip - välj den politiker du har förtroende för och rösta bort den politiker du inte är nöjd med.

En av de få saker grundlagsutredningen inte får föreslå ändringar i, är regeringsformerns första paragraf: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket." Eftersom den inte lyder "All offentlig makt i Sverige utgår från partierna" bör politkerna i grundlagsutredningen vara modiga och föreslå att spärrarna i personvalet tas bort. Det vore definitivt i linje med utredningens syfte och ett utmärkt sätt att göra Sverige något litet mer demokratiskt.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Tema grundlag

Grundlagsutredningen är en parlamentarisk sammansatt kommitté som innan den sista december 2008 ska presentera en översyn av regeringsformen och föreslå förändringar. Syftet är framför allt stärka folkstyret, öka förtroendet för demokratin samt höja valdeltagandet. Kommittén står fri att ta upp vilka relevanta frågor den än må önska så länge den inte (vilket Gud och Konungen förbjude!) ifrågasätter förhållandet att Sverige är en monarki vars statschefstitel går i biologiskt arv utan inflytande från det folk från vilket all makt ändå sägs utgå.

Kommitténs sjutton ledamöter har sex sekreterare och ett par expertgrupper till sin hjälp. De kan komma att föreslå förändringar av valsystemet inklusive personvalet, valdagarna, valkretsarna och folkomröstningsinstrumentet, och de kan kom att föreslå att en författningsdomstol inrättas. De har dessutom det viktiga uppdraget att "skapa debatt och stimulera det offentliga samtalet om författningspolitiska frågor och om det svenska folkstyret".

Om än vi inte uttrycker oss fullt lika basjnödigt, är det precis vad vi försöker göra med Sweden, a near perfect democracy. Vi kommer därför att publicera ett antal texter i anslutning till de frågor som avhandlas i grundlagsutredningen. Om inte annat så för att hjälpa dem på traven med det där debattskapandet och stimulerandet.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Polis, polis, mångfaldskris

I Skåne söker varje år ca 200 icke-svennar in för att bli poliser. För att bli polis krävs bland annat gymnasiekompetens i svenska, samhälle och historia. Men bara ett av ämnena testas på antagningen - gissa vilket? (Ledtråd: Det får folkpartister att bli helt till sig i trosorna.) Ah, just det - ett gammalt hederligt språktest! Det går bland annat ut på ordförståelse. Bland annat ska man förklara ordet "misantropisk". Jag tänkte slå upp det för den här bloggposten, men det fanns inte ens med i min ordbok. Poängen är att vi testar polisers duglighet genom att kolla hur många gammalmodiga svenska ord de kan. En forskare på Malmö högskola har kallat testet "etnisk rensning", då självklart rätt många av de 200 icke-svennarna faller bort. Förra året var det 12 av de 200 som kom in.

Dessutom är det förstås ganska höga fysiska krav för polisaspiranterna, det ska springas och bäras en hel del. Hur ska det då gå att kvalificera sig som funkis? Får man köra testen med permobilen? Knappast. Här sorterar vi effektivt bort alla som inte har arisk fysik.

En tredjedel av de sökande är tjejer. De har av någon outgrundlig anledning decimerats till en femtedel av aspiranterna som kommer in på utbildningen.

Så när rekryteringen till den så kallade "polishögskolan" (2-åriga utbildningar på institutioner utan forskning brukar kallas KY) är klar har man effektivt rensat bort en hel del kvinnor, 95% av alla icke-svennar och 100% av alla funkisar. Kvar är en hyfsat homogen samling MÄNniskor. Granskas nu dessa homogena polisaspiranter på sina attityder mot icke-svennar, funkisar, HBT-personer, kvinnor? Nej. Har man väl gått igenom testen och kommit in på polishögskolan så kommer näst intill varenda en ut på andra sidan som polis.

Så de poliser som visar tecken på rasism, sexism och homofobi och stängs av från sina tjänster, kan klaga hos Rikspolisstyrelsen och få rätt. Det finns prejudicerande fall. De klarade ju testen...

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Re: Public Service

Ibland hävdas det att vi lever i ett informationssamhälle, ibland hävdas det att den beskrivningen är en myt. Det är dock svårt att undgå att makt alltmer utgår från makt över information. Med andra ord behöver vi, om vi vill ha en demokrati, se till att alla invånare, och inte bara de svensktalande medborgarna, har tillgång till information. Som bekant sprids information via olika typer av medier. I Sverige, och i många andra länder, löser samhället ekvationen genom så kallad Public Service.

[När vi talar om medier pratar vi oftast om så kallade tekniska medier; tidningar, tv, radio, internet, filmer, musik etc. För enkelhetens skull förkortas dessa här som "medier".]

Medier har tre huvudfunktioner i en demokrati:

1. Sprida information
2. Vara en arena för debatt
3. Agera bärare av samhällets gemensamma kultur

Public Service i Sverige utgörs av tre aktiebolag: Sveriges television, Sveriges radio och Utbildningsradion. De har alltid kritiserats starkt av politiska företrädare för att stå antingen för långt till höger eller för långt till vänster. Debatten om huruvida journalister är höger eller vänster är lång, utan entydig svar och dessutom rätt så ointressant. På senare tid har en ny sorts kritik börjat dyka upp från politiskt håll, som framför allt handlar om att Public Service inte borde visa sport och dokusåpor. Också det en rätt så ointressant debatt. (Eller för att citera Roger Wilson: "att tycka att det är mer okej att snacka viner än smink i P1 är lite konstigt.")

Det vi borde oroa oss för är förstås hur våra Public Service-bolag lyckas med sina tre huvudfunktioner. De misslyckas nämligen, och det beror inte på journalisters politiska färg eller programchefers märkliga beslut. Det beror på att de är fångade i en normlogik som framför allt bygger på vithet, medeklass och kuk. Det betyder inte att allt som produceras av Public Service är röster från vita män ur medelklassen, det är mycket värre än så. Det betyder att alla röster måste förhålla sig till en världsbild grundad på just vithet, medelklass och kuk, vilket (re)producerar:

1. Felaktig information, alltså lögner, om demokratin
2. Ett podium från vilket normen debatterar om och åt alla andra
3. En gemensam samhällskultur som premierar och belönar vithet, medelklass och kuk

När en ger den här typen av strukturella beskrivningar av demokratin vi lever i ropas det ofta på bevis. Eftersom jag har en livslång erfarenhet av att vara vit, vara medelklass och ha kuk anser jag mig vara en hejdundrande expert på mina privilegier, och tro mig, de är många. Viktigast av allt är att de hela tiden bekräftas och uppmuntras av Public Service. Överironiskt är att Public Service-bolagen och inte minst journalister (en yrkeskår jag inte är stolt över att vara en del av) älskar att framhäva sig själva som "fria", och helt oumbärliga för fortlevnaden av vår nästan perfekta demokrati.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Nu håller du käften och lyssnar

Jag ville att mitt första inlägg här skulle vara roligt och fyndigt, det skulle vara som ballonger och en dag på karnevalen med sockervadd och människor på styltor. Och så skulle det finnas en elegant slutkläm, en poäng som inte var som en känga i skrevet utan mer som en fjäderprydd toffla. Men så blev en vän våldtagen och hörru nu skiter jag fullkomligt i stil och elegans, jag har inte tid att vara diplomatisk och finkänslig.

2005 anmäldes drygt 24 000 fall av våld mot kvinnor. Mörkertalet uppskattas till någonstans mellan 75-80%. Det gör att det egentligen skulle handla om typ 100 000. Leif GW Persson har gått ännu längre och tippat på att det handlar om närmare 300 000 fall per år. 2006 anmäldes ca 12 500 fall av sexualbrott, varav omkring 4200 var våldtäkter. Mörkertalet för sexualbrott ligger kring 90-95%.

Det vanligaste skadorna när man utsätts för våld i nära relationer är näs- och käkfrakturer. Barn som lever i familjer där det förekommer våld (och uppskattningen där ligger på vart tionde barn) brukar uppge att det absolut värsta med deras situation är att de måste hålla våldet hemligt för omvärlden och att vuxenvärlden omkring dem inte lyssnar när de trots allt försöker berätta. Det är när kvinnor försöker avslöja våldet hon utsätts för, och när hon försöker att lämna den man som slår henne, som hotbilden är som störst, våldet eskalerar och kvinnor dör. Det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor i en familj. Djuren kan också användas som medel för att säkerställa att en kvinna inte lämnar den man som slår henne ("om du inte kommer direkt hem efter jobbet eldar jag upp kattungen"). År 2006 dödades 78 kvinnor och våldet ökar. Till viss del beror ökningen på en ökad anmälningsbenägenhet men det handlar också om en reell ökning av våldet.

Min vän har överlevt och kommer att ta sig igenom det här. Vi överlever alla. Jag har inte en tjej i min vänskapskrets som inte någon gång utsatts för en sexuell situation som blivit våldsam, hotfull, eller direkt tvingande - mig själv inkluderad. Fattar ni vad det gör med oss? Fattar ni vad det gör med vår sexualitet, vår lust, vår bild av oss själva och våra kroppar? Fattar ni det? Och så blir vi itutade att det är på väg hem sent om natten som vi skall vara rädda, att det är mörkret i parken och de onda tomtarna i buskaget som vill oss illa, när det är i hemmets trygga vrå som vi spöas, våldtas, utnyttjas, torteras och psykas - av män som skall vara våra bröder, pojkvänner, partners, vänner, pappor, äkta makar...

Mår ni illa än? Bra! Jag är så jävla less på att ni tittar bort, att ni teoretiserar på avstånd till ingen nytta alls. Blev du upprörd så gör något för fan! Gör du redan något - gör mer! Ta något jävla ansvar för vi är alla skyldiga så länge det här fortsätter. Bli medlem i en kvinnojour där du bor, gå i fackeltåg, skriv insändare, fråga dina vänner om och om igen om du tror att de far illa, markera mot vänner som har kontrollerande beteenden gentemot sina partners, och ta alltid den utsattas parti. Ifrågasätt dina beteenden, din identitet och hur du rör dig i gränslandet mellan makt, kontroll och våld. Gör vad fan du vill men sitt inte bara där och tro att vi är jämställda för att vi nästan tjänar lika mycket och nästan delar nästan lika på hushållsarbetet medan vi utsätts för ert våld och er tystnad.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Sex personer, två röster

Den representativa demokratin byggde från början på "en man en röst". Idag, efter att vi kommit på att könsorgan inte ska ha med myndighetsförklaring att göra (eller?), innebär den "en person en röst". Det är en oemotsagd del av parlamentarismen att alla svenskar ska kunna påverka vilken sammansättning de svenska parlamenten får. Men i början av 1900-talet hade bara sex procent av svenskarna rösträtt. För myndiga män var siffran 21 procent. Det skvallrar om att konceptet "mogen nog för att rösta" har sett olika ut i olika tider. Det har handlat om att utesluta sociala grupper som majoritetsbefolkningen inte tror är kapabla att ta egna beslut. Eller kanske grupper som kommer att ta beslut som inte gynnar majoritetsbefolkningen.

Idag tycker vi att vi är färdiga. Vi har harmoniserat rösträttsåldern med myndighetsåldern, så nu får alla svenska vuxna medborgare rösta i alla val. Men med en så snäv syn på representativ demokrati hamnar nästan 2 miljoner svenskar utanför systemet. Alla under 18 år. Det innebär bland annat att den politiskt aktiva 17-åringen inte får rösta på det parti hon är aktiv i. Och att vissa av oss får vänta tills vi är 22 innan vi får påverka parlamenten första gången. Och det innebär att min bror och hans fru, som tillsammans ansvarar för ytterligare fyra liv får lika många röster som ett annat par, som bara ansvarar för sin egen representation. Var kommer partipolitikens fokus att hamna då? Är det politik för framtida generationer, barn och ungdomar som prioriteras? Eller plånboksfrågor som gynnar medelklassen just nu?

I artikeln Låt barnen rösta får barnläkaren Bengt Lagerqvist utveckla sitt förslag att ge barn rösträtt. Som med alla andra större beslut skulle makten kunna delegeras till barnens vårdnadshavare fram till att de är beredda att rösta själva. Kritiken om att vårdnadshavarna skulle missköta förtroendet avfärdar han snyggt med att jämföra med barnbidrag. Andra exempel skulle kunna vara val av skola, kläder, och hur barnet tillåts utvecklas i, så gott som, alla områden i livet. Det finns ingen hejd på hur människor kan missbruka det förtroende det innebär att ansvara för ett barn...

En annan modell skulle vara att rösten helt enkelt ligger oanvänd fram till att barnen väljer att utnyttja den, eller att rösträtten skulle kunna "aktiveras" inför ett val av alla som vill utnyttja den, vuxna som barn. De tekniska detaljerna är inte det viktiga. Det viktiga är att fortsätta att utveckla demokratin. I alla fall till att ge sex personer de sex röster de borde ha rätt till.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Demokrati på "jobbet"

Samhället Sverige (liksom i princip alla andra kända samhällen) kan beskrivas som en matris av integrerade maktrelationer. Makt utövas hela tiden människor emellan. Ibland är makten statisk. Det är dåligt. Statisk makt kan vi hitta på många noder, men den är sällan så tydlig som inom skolväsendet. Vuxna människor bestämmer över unga människor. Förutom att det är en maktrelation som i sig är osund och orättfärdig skapar det en hel del problem.

Vi kan jämföra skolan med en arbetsplats, det är lite inne nu att dra den parallellen. På ingen annan arbetsplats skulle det räknas som acceptabelt att serveras mat som kostar 4:50 per tallrik, att gå på toaletter som nyttjas av alldeles för många människor, att ha sina arbetstider och raster helt reglerade av cheferna, att sitta 30 personer i samma rum utan ordentliga arbetsstationer, att ha sin rätt till inflytande över arbetsplatsen ständigt hånad av chefer som inte ens kallar personalen till möten.

Arbetsplatsparallellen har på senaste tid varit populär i relation till begreppet ”ordning”. Ingenstans skulle det räknas som acceptabelt att kvinnor i personalen lägger stor energi på att servera sina manliga kollegors mat, samtidigt som det vilar ett ständigt, öppet, hot om sexuella trakasserier. Det skulle inte heller vara acceptabelt att folk slogs på jobbet, men istället för en polisanmälan får de inblandade komma in på chefens kontor och medla/bli utskällda. Det skulle framför allt inte vara okej med en arbetsmiljö som präglas av höga ljudnivåer och stök.

Kortfattat – skolan är en usel arbetsplats. Orsakerna är många, men är alla rotade i att den inte är organiserad som en arbetsplats, utan som något helt annat: en skola. I en skola gäller inte de vanliga reglerna (även om diskrimineringslagstiftningen numera också faktiskt omfattar skolan). Effekten är en lång rad problem med arbetsmiljön, och lågt förtroende för cheferna från personalen. Folkpartiet har bestämt sig för att ta tag i dessa problem, genom att låta lärarna/cheferna börja betygsätta elevernas/personalens uppförande. Att tro att det löser några problem är övernaivt, att motivera det med att skolan måste bli en bättre arbetsplats är kränkande och respektlöst.

Ett självklart värde i ett samhälle som utger sig för att vara ”demokratiskt” är respekt för alla människors lika värde. Det må vara en söndertrasad truism, men att ständigt påminna om det gör att vi omedelbart märker när en regim inför lagar och förordningar som bryter mot detta värde. Respekt för alla människors lika värde handlar nämligen också om en respekt och förståelse för människors olika förutsättningar, livssituationer och möjligheter. Och ännu viktigare, att skydda alla individers integritet.

Att elever är ”stökiga” beror i Folkpartiets världsbild på att de är små och elaka, och lär sig mer och beter sig bättre om de får ett straff. Det finns inga egentliga belägg för att det fungerar. Argumentet som lyfts fram är att när skolk skrevs in i betyget i Stockholms kommun skolkade elever mindre. Ja, såklart. Ingen vill ha ett straff. Men det hade varit vettigare att ställa sig frågan ”varför skolkar elever?” Precis som det är vettigare att ställa sig frågan ”varför är vissa elever stökiga i klassrummet?” Skolan är en pedagogisk plats, och behöver därför analyseras och styras utifrån pedagogiska perspektiv. Och då menas inte den pedagogik som skolminister Jan Björklund utövade under sin karriär som major i armén.

Ordningsbetyg i skolan är inget annat än ett utslag av en ideologi som vill stärka statiska maktrelationer mellan vuxna och unga människor. En ideologi som inte egentligen tror att hårdare straff minskar brottsligheten, men använder det som praktiskt ursäkt för att dölja sitt nöje i att sparka på de som är i underläge, att skratta åt de som har svårare förutsättningar att anpassa sig till samhället. (Notera att konceptet ”anpassa samhället efter människorna” saknar giltighet här.) En ideologi som inte bygger på alla människor lika värde, utan på vissa människors rätt att bestämma över andra och hålla dem i schack med straff och belönad underordning. Säg hej till vit medelklassfacism.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Vakna, övervakade väljare!

I en demokrati har folket rätt att övervaka och kontrollera de styrandes förehavanden. Dessutom skyddas folket från styret genom att det motsatta, att de styrande övervakar och kontrollerar folket, inte är tillåtet. Åtminstone borde så vara fallet.

På senare år har statsråden blivit allt mer förtjusta i övervakning. Sittande försvarsminister har i linje med detta presenterat ett förslag som företrädande försvarsminister påbörjade. I korthet innebär förslaget att Försvarets radioanstalt ska ges rätten att avlyssna telefonsamtal, fax, sms, mobilsamtal och e-post – vem än avsändaren är, vem än mottagaren är. Det enda villkoret är att trafiken måste passera landets gränser, men med tilltagande globalisering och modern teknik är det snarare regel än undantag att så sker.

Mitt mail till min mamma, ditt sms till din hemliga älskare och journalistens granskning av makten – allt riskerar att fångas upp och behandlas av militären. En stor del av vår dagliga kommunikation kan komma att avlyssnas och användas emot oss. Istället för att vi övervakar de som styr oss, kommer de som styr oss att övervaka oss, och det utan större möjligheter för oss att veta vem som övervakar vad och hur det används.

Men vi verkar ta det med ro. När Statistiska centralbyrån frågade 1.000 personer om övervakning, ville 91 % ha kameraövervakning på allmänna platser, 87 % tyckte att polisen borde få bugga telefoner och avläsa datorer, 80 % var öppna för ökad kontroll och 51 % förespråkade dna-registrering av hela befolkningen. Vi accepterar en gradvis förändring om än dess sista steg ter sig förkastligt innan vi tagit det första.

Det brukar jämföras med att koka en groda. En groda som läggs ner i kokande vatten hoppar nämligen genast därifrån, medan en levande groda kan kokas till döds om den läggs i kallt vatten som sedan långsamt värms upp till en för grodan dödlig temperatur. En av vår tids främsta grodkokare är Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som steg för steg försvagats sina medborgares integritetsskydd och rättssäkerhet. Nu kan de inte längre räkna med att de tillåts demonstrera, de kan dömas på hörsägen och i vissa fall utan att prövas inför en jury, och "anti-social behaviour" är ett nytt brott.

Kokad groda verkar bli en allt vanligare rätt även i det svenska köket och det oavsett vilken färg kocken må ha på sin mössa. Vi har vant oss med en kamera i taxin och några till i tunnelbanan, så varför inte sätta upp ännu fler på våra gator och torg? Om skyldiga kan hittas genom buggning, varför då inte bugga så många som möjligt? Den som är oskyldig har ingenting att frukta, tänker vi oss. Den som inte har gjort något ont har ingenting att förlora på att finnas i ett register, den som inte begår brott får finna sig i att telefonen lyssnas av i jakt på den faktiskt kriminelle och den som har rent mjöl i påsen skäms inte för att tömma ut dess innehåll för allmän beskådan. Vattnet blir allt varmare, men grodorna simmar lojt runt utan att frukta döden.

I alla fall nästan alla grodor, ty en och annan hoppade ur grytan när försvarsministern höjde temperaturen. Ledamöter i riksdagens konstitutionsutskott påpekade att förslaget strider mot grundlagen och anställda på justitiedepartementet hävdade att det vore ett brott mot Europakonventionen.

Mest överraskande var det kanske att Säkerhetspolisen protesterade och kommenterade förslaget som "främmande för vårt statsskick" och ett hot mot rättssäkerheten – Säpo har ju inte tidigare gjort sig kända som dessa värdens främsta försvarare. Troligare är väl i så fall att Säpo helst ser att sysselsättningen och finansieringen av densamma inte skänks till militära myndigheter. Försvaret, som lider brist på fiender och arbetsuppgifter, ser gärna att militären ges nya uppdrag inom avlyssning och övervakning. Försvarets radioanstalt får redan i nuläget avlyssna radiotrafik, men spaning på kortvåg är en utdöende syssla och internet vore mumma för militärens mullvadar.

Myndigheter bråkar med myndigheter i en strid om revir. Politiker och dess tjänstemän bråkar med varandra om vem som har rätt att göra vad och vilka justeringar som krävs för att det som nyss var orimligt plötsligt ska bli acceptabelt. Det enda vi borde göra, det enda vi behöver göra, är att istället diskutera vilka värden som är nödvändiga för demokratin, komma fram till att personlig integritet är ett av dessa värden, konstatera att förslaget står i strid med det värdet – och förkasta förslaget.

Även om vi antar att vi litar på politiker och myndighetsutövare, finns det ingenting som säger att vi alltid kommer att göra det. Även om vi idag skulle anse att staten är god, finns det inga garantier för att vi fortfarande gör det om några år. Att bygga upp ett omfattande kontrollsystem som kan brukas, missbrukas, locka och läcka känns därför som ett vårdslöst spel med de fri- och rättigheter som är en förutsättning för en ens hjälpligt fungerande demokrati.

Trots att vattnet blir varmare känns det bara behagligt. I en nästan perfekt demokrati kan staten tillåtas att göra nästan vad som helst, eftersom vi utgår från att vi valt makthavare som vill oss väl. Hur vi vet att makten vill oss väl ter sig dock svårt att förstå; att den i alla tider kommer att fortsätta att vilja oss väl är ett ännu svårare antagande. Att använda demokratin till att avskaffa för demokratin helt nödvändiga grunder, är direkt obegripligt.

Hoppa ur grytan innan vi kokar ihjäl.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Avsiktsförklaring

Sverige är en nästan perfekt demokrati, har det sagts i en internationell undersökning av valsystem, väljare, styre, politisk kultur och medborgerlig frihet. Sverige tackar, tar emot och lägger till att vi dessutom är världens mest jämställda land, olympiska mästare i välfärd, precis hur miljömedvetna som helst, ett föredöme för andra länder i så gott som alla politiska spörsmål och den bästa platsen för ett barn att växa upp på.

Vi som skriver i den här bloggen är oense om mycket. Vad som förenar oss är att vi alla tycker att synen på vår demokrati som nästan perfekt är problematisk och oroande.

Vi vill diskutera den nästan perfekta demokratins faktiska brister och vilka konsekvenser de får. Vi vill angripa den politiska självgodheten i klassrummet, på ledarsidan, i demonstrationståget, på busshållplatsen och i styrelserummet. Vi vill ifrågasätta vad som är "nästan perfekt", om nästan perfekt ens kan sägas vara ganska bra, och om det någonsin kommer att vara bra nog.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.