Död åt svenska språket

Jag har flyttat ett par gånger i mitt liv, senast från Stockholm till Malmö. När jag kom till Skåne var det ingen som ifrågasatte min rätt att vara aktiv samhällsmedborgare, trots att jag inte pratade skånska, utan någon slags blandning av mild norrländska och stockholmska. Ibland förstod jag inte ens vad mina nyfunna grannar sa, så då hittade vi synonymer som vi kunde använda båda två istället. Jag har ännu inte behövt göra något språktest för att få studera här. Ingen förväntar sig att jag ska ändra dialekt för att jag flyttat, men självklart är jag fri att göra så om jag vill. Efter ett par år i södra Sverige så har det tillkommit en apostrof på mina a:n när jag svarar på korta frågor. Ibland händer det till och med att jag skorrar på r:en Jag vet att "fjor" betyder "förra året" och att ett typiskt skånsk uttryck är att något är "kärt". Jag tror det kallas integration. En frivillig process att ta till sig de delar man uppskattar av den nya (språk)-kultur man är omgiven av. Om jag istället vid flytten hade blivit tvingad att gå lågkvalitativa skånskakurser tillsammans med människor med vitt skilda dialekter och nivåer och sedan behövt skriva ett skånskatest för att få bosätta mig i staden hade jag nog inte varit lika välvillig att anamma "det skånska". Jag hade nog känt mig ganska ovälkommen och kanske flyttat någon annanstans. Jag som har möjligheten.

Att tvinga människor som flyttar inom Sverige att ändra hur de pratar skulle ses som ett kränkande förslag och de flesta att höja på ögonbrynen. Men att tvinga människor som flyttar till Sverige att helt överge sina egna språk till förmån för gammalmodig rikssvenska beskrivs idag som integrationspolitik. De senaste åren har det haglat politiska förslag om att begränsa andra språk än svenska i Sverige. I klassrummen vill politiker att alla barn ska förbjudas att använda andra språk, även nyanlända flyktingar som vill försöka förstå matten eller tvåspråkiga barn som vill hjälpa varandra. Alla som inte pratar en på förhand definierad svensk-svenska döms ut som oförmögna att arbeta och studera – trots att hindren för detta aldrig ligger i den enskilda personen, utan hos arbetsgivarna och lärosätena.

Varför finns platsannonser i princip bara på svenska? Och varför måste man då poängtera, i texten, att "du pratar god svenska" på alla möjliga arbeten där huruvida du kan stava till "adekvat" omöjligen kan ses som en resurs. Varför erbjuder inte fler lärosäten fler utbildningar på andra språk än svenska? Ser vi inte en poäng med att ha flerspråkiga akademiker, som kan sitt fackspråk? Varför fortsätter vi att kvotera in svensk-svenskspråkiga på arbeten och studier? Politiker från alla färger och partier menar att språket är nyckeln till integration, men egentligen menar de att det svenska språket skulle vara nyckel till integration. Så länge vi pratar precis likadant allihopa så blir vi integrerade och jämlika. Men det betyder ju att de som inte pratar svensk-svenska inte är jämlika. Jag kan köpa att kommunikation är nyckeln till integration, mellan alla grupper i samhället. Blattar och svennar, unga och äldre, queers och straighta... Men kommunikation är större än svenskan. Och så mycket större än svenne-svenskan.

Samhället ska organiseras efter oss som bor i det och inte efter de som bodde här för 100 år sedan. Idag är vi en salig blandning av identiteter och kvalitéer och behöver en aningen mer flexibla lösningar än tidigare. Blanda språket, kupera och ge.

(Tidigare publicerad i Stockholms Fria Tidning och Göteborgs Fria Tidning)

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Big Brother Air

På en reklamaffisch från SAS nära dig:

Checka in med ditt fingeravtryck!

Nej tack.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Tema grundlag: Grundlagens grunder

Den amerikanska konstitutionen har ändrats 27 gånger sedan 1789. Den danska grundlagen från 1849 har justerats vid 3 tillfällen. Den svenska regeringsformen anno 1974 har genomgått 39 förändringar under sin korta livslängd och snart är det dags igen.

Om grundlagen inte tål tidens tand, är den sannolikt inte ständigt gällande dokument över de grundläggande rättigheter vi har som medborgare och människor. Om grundlagen är föremål för ständiga ingrepp och tillägg, är den sannolik ingen garant för individens skydd mot staten. Om grundlagen inte är ett evigt skydd för den enskilda, riskerar alla alltid att utsättas för majoritetens förtryck.

Vi behöver en stark och varaktig grundlag. Vi behöver en grundlag som garanterar individen frihet från tvång och skydd mot diskriminering, en grundlag som behandlar alla lika. Vi behöver en grundlag som skyddas av en författningsdomstol. Vi behöver en grundlag som ger människor rätt att söka skydd mot staten i domstol. Vi behöver en grundlag som skyddar alla alltid.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Demokrati, fast inte

Den svenska skolan styrs av en rad dokument, där ett av de absolut viktigast är läroplanen. Det är i mångt och mycket ett starkt värderande statement för demokrati. Dessutom demokrati i dess vida mening, ni vet respekt och deltagande och inte gallupundersökningar. Det första en läser när en öppnar den är:

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.

Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överrensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 och 9 §§).

Skolan har en viktig uppgift att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på.

Den nuvarande läroplanen, en revolution när den infördes 1994, är en tydlig uppmaning till skolan att fostra. Att skapa demokratiska elever, genom att i sig verka i demokratiska arbetsformer (åter skollagen kap 1; 2 och 9§§, läroplanen kap 2.3). Exempelvis ska skolan sträva mot att "varje elev utvecklar sin vilja att aktivt bidra till en fördjupad demokrati i arbetsliv och samhällsliv."

När politiker och samhällsdebattörer talar om "skolans misslyckanden" saknas det en debatt om alla elever som lämnar skolan utan att bli aktivt bidragande till en fördjupad demokrati på jobbet och på torget. Beror det på att alla elever blir "aktivt bidragande"? Nej. Beror det på att det inte spelar någon roll, eftersom vi är Världens Bästa Demokrati? Nej. Det beror på att skolpolitikerna inte har läst läroplanen, alternativt inte bryr sig om den. Lite ironiskt blir det ett demokratiskt problem.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Token white male

I grupper som är homogena finns det en väldig vilja att visa på särart och bredd, kanske för att på så vis slippa kritik för det snäva perspektiv som homogenitet (heter det verkligen så?) alltid innebär. Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänskapskrets, reklambilder för organisationer eller arbetsplatser visar människor med olika hudfärg, i skolklasser med välmående, vita medelklassungar får adopterade Åsa stå för mångfald.

Inom engelska kallas fenomenet token x guy/girl (x står här för den egenskap som skall uttrycka den tänkta skillnaden, till exempel token black girl eller token gay guy). Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad. Om universitetet Harvard har det bland annat sagts att aldrig har en grupp studenter med så olika bakgrund, hudfärg, modersmål, religion eller ekonomiska status varit så likartad - de är alla hårt drillade a-barn som sedan lågstadieåldern förberetts på den ljusa framtid en examen från världens mest prestigefyllda universitet innebär.

Jag jobbar inom området för jämställdhet. Jag har en utbildning inom (främst) genusvetenskap och mångårig erfarenhet av utbildning och ungdomsarbete. Och så har jag en kollega. Min kollega är (precis som jag) ung, driftig, smart och kunnig men till skillnad från mig är han en man. Han är full av visioner och lösningar. Det han saknar i högskolepoäng hämtar han in i företagsamhet. Vi jobbar med delvis samma saker, och ibland gör vi det tillsammans.

Det är inte alltid lätt att vara den som skall tänka genus. Genus- och jämställdhetsexpertis är något som de flest anser att man får automatiskt med att man har ett kön eller en genusidentitet. Ofta vill folk berätta för mig om allt det gör bra och sedan ge mig förklaringar till varför de inte gör annat (bättre) eller mer. Förklaringarna är av slaget "sådant som vi alla vet för att det alltid varit så", också kallat fördomar eller myter. Mitt jobb handlar mycket om att le och nicka och sedan på något sätt framföra att de argument eller förklaringar jag just hört inte stämmer. Och se, då händer något spännande. Där det räcker för min kollega (som är man) att le och sedan sätta ner foten, visa sin kompetens, komma med motargument, handlar det för mig om att le och sedan springa verbal hinderbana för att få säga som jag tycker och samtidigt inte trampa någon på tårna, vara för provokativ eller upplevas som hotfull. Och vill jag att något skall hända så gör jag bäst i att ta med min kollega som är man för om en man talar om jämställdhet, då vet alla att då är det allvar. När jag gör det är jag bara en arg högskole-feminist som förmodligen har fysiska tillkortakommanden som gör mig utfryst på den heterosexuella erotiska arenan (thank god).

Jag är helt för feminister som är män. Jag tror stenhårt på inkludering (även om jag också gillar separatism som arbetsmetod i vissa fall) och jag är övertygad om att män i längden har allt att vinna på jämställdhet. Och visst är det bra att de feminister som är män får uppmärksamhet och genomslag i det feministiska arbete de gör. Men varje gång jag ser min kollega som är man vara frispråkig och ärligt säga ifrån utan krusiduller, eller när damerna tindrar och följer hans ord som lag, så minns jag (inte utan bitterhet) varför jag gör det jag gör dagarna i ända. Därför att mitt ord inte väger lika tungt bara av den enkla anledningen att jag känns igen som och identifierar mig som kvinna. Eftersom jag i slutändan vill göra skillnad och har praktiska mål för mitt arbete sväljer jag stoltheten och trotset och tar med mig min token white male till viktiga möten och tillställningar så att jag framstår som en samarbetspartner värd att lita och satsa på, för själv är jag alltid först och främst bara en ung kvinna med feministiska tendenser.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Svenska barn och andras ungar

"Sverige är, och skall vara, världens barnvänligaste land" (Göran Persson (s) i sin regeringsförklaring 2000).

Sverige har tydligen blivit rankat som det bästa landet för barn i en FN-undersökning. Bland kriterierna finns olika ekonomiska och sociala variablar, som antalet ensamstående föräldrar i landet och hur bra kidsen är på matte. Så personligen är jag nog rätt skeptisk till utmärkelsen i sig. För mig kommer "det är viktigt att ha både en mamma och en pappa"-vibbar krypande av att ensamstående föräldrar ska vägas in. Men visst, jag kan köpa att svenska barn nog har det, jämförelsevis med andra länder, rätt bra. När UNICEF faktiskt frågade svenska barn själva hur de mår hamnade vi på en sjundeplats.

De barn jag är orolig för är inte de "svenska" barnen, utan alla andra barn, som Sverige har att göra med. Socialmoderaterna, som tillsammans har 60 procent av svenskarnas stöd, sa 2005 nej till att ge 150 apatiska flyktingbarn amnesti. När inte ens barn som måste sondmatas på grund av hälsoskäl - som Sverige orsakat - får stanna i Sverige kan man undra om Barnkonventionen borde ges ut i ännu mer lättläst version för S&M-politiker?

Hundratals barn smugglas till Sverige för att svenska män efterfrågar barn att förgripa sig på sexuellt. Minst lika många utnyttjas av svenska män på sina semestrar till Kambodja eller Latinamerika. Vi snackar om svenska män som kör kuken i försvarslösa barn. Sedan 2005 kan svenskar dömas för sexuellt utnyttjande av barn, även om handlingen inte är illegal i det land övergreppet sker. Som jag förstår har möjligheten aldrig använts. Lagstiftningen som gör det möjligt att åtala svenskar som begått sexbrott utomlands verkar bara ha använts ett par gånger över huvud taget. Resursproblem, anyone?

Så, om Sverige nu gillar barn kanske man skulle kunna tänka sig att vi låter de barn som vår egen asylprocess gjort sjuka kan få slippa att kastas ut? Och man kanske skulle kunna tänka sig att de som försöker förhindra svenskars exploatering av barn i andra länder skulle kunna få praktiska möjligheter att göra det?

Och detta gärna innan någon knystar om att Sverige skulle vara världens mest barnvänliga land.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.