2007-02-05

Nu håller du käften och lyssnar


Jag ville att mitt första inlägg här skulle vara roligt och fyndigt, det skulle vara som ballonger och en dag på karnevalen med sockervadd och människor på styltor. Och så skulle det finnas en elegant slutkläm, en poäng som inte var som en känga i skrevet utan mer som en fjäderprydd toffla. Men så blev en vän våldtagen och hörru nu skiter jag fullkomligt i stil och elegans, jag har inte tid att vara diplomatisk och finkänslig.

2005 anmäldes drygt 24 000 fall av våld mot kvinnor. Mörkertalet uppskattas till någonstans mellan 75-80%. Det gör att det egentligen skulle handla om typ 100 000. Leif GW Persson har gått ännu längre och tippat på att det handlar om närmare 300 000 fall per år. 2006 anmäldes ca 12 500 fall av sexualbrott, varav omkring 4200 var våldtäkter. Mörkertalet för sexualbrott ligger kring 90-95%.

Det vanligaste skadorna när man utsätts för våld i nära relationer är näs- och käkfrakturer. Barn som lever i familjer där det förekommer våld (och uppskattningen där ligger på vart tionde barn) brukar uppge att det absolut värsta med deras situation är att de måste hålla våldet hemligt för omvärlden och att vuxenvärlden omkring dem inte lyssnar när de trots allt försöker berätta. Det är när kvinnor försöker avslöja våldet hon utsätts för, och när hon försöker att lämna den man som slår henne, som hotbilden är som störst, våldet eskalerar och kvinnor dör. Det finns ett tydligt samband mellan våld mot djur och våld mot människor i en familj. Djuren kan också användas som medel för att säkerställa att en kvinna inte lämnar den man som slår henne ("om du inte kommer direkt hem efter jobbet eldar jag upp kattungen"). År 2006 dödades 78 kvinnor och våldet ökar. Till viss del beror ökningen på en ökad anmälningsbenägenhet men det handlar också om en reell ökning av våldet.

Min vän har överlevt och kommer att ta sig igenom det här. Vi överlever alla. Jag har inte en tjej i min vänskapskrets som inte någon gång utsatts för en sexuell situation som blivit våldsam, hotfull, eller direkt tvingande - mig själv inkluderad. Fattar ni vad det gör med oss? Fattar ni vad det gör med vår sexualitet, vår lust, vår bild av oss själva och våra kroppar? Fattar ni det? Och så blir vi itutade att det är på väg hem sent om natten som vi skall vara rädda, att det är mörkret i parken och de onda tomtarna i buskaget som vill oss illa, när det är i hemmets trygga vrå som vi spöas, våldtas, utnyttjas, torteras och psykas - av män som skall vara våra bröder, pojkvänner, partners, vänner, pappor, äkta makar...

Mår ni illa än? Bra! Jag är så jävla less på att ni tittar bort, att ni teoretiserar på avstånd till ingen nytta alls. Blev du upprörd så gör något för fan! Gör du redan något - gör mer! Ta något jävla ansvar för vi är alla skyldiga så länge det här fortsätter. Bli medlem i en kvinnojour där du bor, gå i fackeltåg, skriv insändare, fråga dina vänner om och om igen om du tror att de far illa, markera mot vänner som har kontrollerande beteenden gentemot sina partners, och ta alltid den utsattas parti. Ifrågasätt dina beteenden, din identitet och hur du rör dig i gränslandet mellan makt, kontroll och våld. Gör vad fan du vill men sitt inte bara där och tro att vi är jämställda för att vi nästan tjänar lika mycket och nästan delar nästan lika på hushållsarbetet medan vi utsätts för ert våld och er tystnad.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

22 comments:

Supernova said...

sjukt bra skrivet.

Emanuel Karlsten said...

Grymt. I dubbel bemärkelse. Ditt brinnande engagemang smittar.

Victor said...

jag kräks, och det är nog bra.

(och i allt det här vill moralens väktare etablera fler starka parrelationer. hu.)

Anonymous said...

Jag mår illa.

Anonymous said...

*****


( mycket bra skrivet...)

Hannah Smith said...

Tack för att du sätter ord på det som så många av oss känner! Det får mig att må illa och inspirerar samtidigt till nya krafttag i kampen mot våldet. Tack.

Anonymous said...

Samma sak för mig. Jag vet bara en enda tjej av mina dussintals tjejkompisar och kvinnliga bekanta som INTE blivit utsatt för någon slags sexuellt våld.
De allra flesta har blivit våldtagna och mer än hälften har blivit slagna av en kille.'

Det ironiska är: Alla tjejer känner någon tjej eller har själva blivit utsatta för detta, men ingen kille känner någonsin en våldtäktsman eller någon som slår sin tjej.

Nåt stämmer liksom inte. Man börjar undraom killar generellt håller varandra om ryggen ibland.

Gitto said...

Så oerhört bra skrivet! Jag skakar av återhållet raseri. Nu ska jag bara hitta någonting konstruktivt att släppa ut den på (inte dörrkarmen eller väggen m a o).

A Girl Named Dick said...

alla: tack tack

mia: naturligtvis finns det en tendens hos män att titta bort eller förminska problemet: att erkänna det skulle vara att erkänna att det vore något fel på de manlighetsideals om finns idag och som legitimerar och reproducerar mäns maktövertag, maktvana och kontrollbeteende för att bevara den makten. men vi känner förmodligen alla en förövare.

gitto: jag röstar för att du släpper ut det i form av aktivt stöd för kvinnor som lever eller har levt med våld i sin vardag och för att ständigt ständigt ständigt markera alla maktbeteenden i din närhet - kämpa på!

ellapix said...

Jag kokar!

Tack för dina ord. Ständigt behöver vi påminnas om sanningen. Igen och igen och igen för att den kanske någon gång ska fastna och göra ett avtryck.

Nu jävlar!

Lisa said...

Fantastiskt inlägg.

Jag hade en kollega som tidigare under en lång tid blev misshandlad regelbundet utan att någon av hennes vänner gjorde något. Misshandlaren accepterades i umgängskretsen.

Men: Jag har en manlig väns bekant som är (snart dömd) våldtäktsman. Och min manlige vän har varit föredömlig i sin sorg, vrede och avståndstagande.

Anonym said...

Tack som fan!

Anonymous said...

Jag blir helt slut. Mår illa.

Lisa Jag har också en vän som blev misshandlad under många år. Hon berättade inget. När hon äntligen berättade vad som egentligen hände. Så föll alla pusselbitar på plats. Det var det en fruktansvärd upplevelse. En lång process.

Som vän kan man nämligen inte tvinga den utsatte att avslöja den "hemska" sanningen. Det är ju så att den som blir misshandlad, våldtagen, sexuellt utnyttjad "tror" att det är den själv som är orsaken. Offret skäms, "älskar" och skyddar gärningsmannen. Det är svårt att förstå som utomstående. För det är ju uppenbart fel. Att din kollegas vänner "accepterade" den som misshandlade i umgängeskretsen kan ju faktiskt bero på att de inte visste om vad som egentligen hände. Varken när det hände eller efteråt.

Offret tror alltid att de själva är orsaken till det som händer eller hänt och blir experter på att ljuga. Till och med när de får en direkt fråga. De kan helt enkelt inte "erkänna" något som är så fel, fult och avslöjande - och som är "deras" fel.

Fast det är precis tvärtom.

Anonymous said...

åh kalle! kände väl igen din modiga och förbannade röst! så roligt att du skriver! hurra! min feberkväll räddad. kram!

Björn Fridén said...

Huvudet på spiken, jag tror faktiskt att lite ilska skulle vara till nytta- diplomatiskt formulerade inlägg höjer inga ögonbryn.

jag lämnar en länk till Göteborgsposten som handlar om de krasst ekonomiska effekterna av våld mot kvinnor.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=361&a=313503&ref=rss

Unknown said...

fantastiskt inlägg. riktigt jävla obehagligt och bra.

Anonymous said...

jag hade hemskt gärna velat hjälpa kvinnor som farit illa, men som man kan jag tänka mig att kvinnor inte vill ha med oss att göra på exempelvis en kvinnojour. vad kan man då göra?

Anonymous said...

Enda anledningen till att jag inte blev våldtagen var att jag sparkade, slogs, klöstes, bets och sedan sprang. Sedan blev jag uppringd dagen efter sa att han kunde försäkra sig om att jag inte skulle anmäla honom. Jag hade ju åtsittande kläder och hade druckit (en öl, bara en öl) och han hade ju bara gjort det jag egentligen ville. Jag ångrar än idag att jag inte anmälde honom.

Så ofta jag kan så stöder jag kvinnor utsatta för våld och förtryck och jobbar just nu med ett stort projekt mot Sex Trafficking.

Men vad vi behöver mest är att ni män, killar och pojkar tror och stötar oss och tar avstånd från män som slåss och våldtar. Om eran kompis kommer med uttryck som hon får skylla sig själv, hon hade kort kjol, hon var onykter, nej betyder inte nej, hon ville ju osv säg då ifrån stå upp för oss kvinnor, försvara oss. Gå inte med skygglappar eller blygt skratta bort vad de sa börja debattera med dem funkar det inte snälla vänd dem ryggen.

Zaba
London

PS mycket bra skrivet, väldigt upprörande och får även mig att må illa men det behövs....tyvärr

Anna Nio said...

Jag, som så många andra i Sverige, lider av att vara soffradikal; jag sitter hemma och blir arg och jag pratar om det som gör mig arg med mina vänner, men jag GÖR inget. Men nu ska jag fan ta mig göra nåt, kvinnovåldet och synen på det får inte fortsätta som det gör! Tack!

Anonymous said...

Enormt bra skrivet.

Skippar en längre kommentar än så och lägger ist energi på att sprida länken till denna sida.

Anonymous said...

Väl skrivet ocdh jag håller med om att folk borde göra mer, det är förbannat tröttsamt att hela tiden höra snubbar säga saker som "om nån jävel våldtar min tjej då ska jag..."
Ska vad. En jäääääääävla massa snack och ingen eller väldigt liten verkstad.

Man ska inte snacka utan att agera, vilket de flesta gör. Om man inte kan backa upp sina ord ska man bara hålla käft, och varför ens tala om saken?
Istället bör man bara agera, rättvisa finns i form av ett slagträ, framdelen på en bil, en kniv eller annat föremål som bringar smärta, skada och död.

När en person har bevisat att han (eller hon) inte har respekt för andra så upphör den personen att ha någon form av respekt i mina ögon, och det gäller inte bara våldtäktsutövare (ja kvinnor kan våldta) eller folk som misshandlar folk, vilket då gör dem till potentiella måltavlor vars människovärde i mina ögon har upphört att existera.

Problemet man står inför är egentligen inte om det då är rätt gå och slå ihjäl personen, utan om man själv kan leva med att ha gjort det, samt risken att bli tagen av nazipolizei. Som alla vet är det ju kvinnans fel att hon blev våldtagen således är det personen som slår ihjäl gärningsmannens fel med. Det var ju inget fel på gärningsmannen, han var ju bara lite missförstådd, eller hur?

Det här samhället där vi har betalda mördare (polizei) vars enda och främsta uppgift är att avväpna folket, hålla dem i schack och om de har lust skjuta ihjäl dem, är ett samhälle som verkligen suger.

Bättre då att ta lagen i egna händer och ställa allt till rätta, för staten kommer då inte att göra det.

A Girl Named Dick said...

alla: tack tack tack för fina kommentarer.

katti: jorå, vi vet alla att där det luktar frustration och ilska, där lurar jag i något mörkt hörn...

grevinnan: så många känslor jag känner igen. bit ihop, kom igen (ilska funkar alltid för mig).

anonym: det finns män som organiserar sig för att stoppa mäns våld, kolla in män för jämställdhet som en start. annars är det personligt agerande, en vilja att se strukturer omkring sig som kan vara bästa sättet att agera.

zaba: hear hear, det är så jävla tröttsamt att höra män som menar att de bara har ansvar för sina egna relationer när det är tydligt att vi allesammans i allra högsta grad reproducerar och indirekt försvarar våldsamma beteenden hos män i vår omgivning.

ana nio: jag vet precis hur du menar, det är svårt att masa sig ur soffan även när man blir heligt förbannad. vad jag vill mana till är att det inte är så svårt att agera, det finns ganska små saker vi alla kan göra i vår vardag, varje dag. ett exempel är att vi kan börja våga se tecken hos våra nära och kära. våga fråga, våga fråga igen, våga ifrågasätta. ännu viktigare är att börja ifrågasätta de manlighetsideal vi alla upprtthåller, som bygger mycket på tankar om kontroll, makt, prestige och "motiverat" våld. våld är ETT sätt att lösa en konflikt men aldrig det enda. jag hoppas jag har inspirerat dig lite mer (och om du känner att du vill engagera dig i en kvinnojour också så är ju det bara helt fantastiskt!).

six days: jag är glad att du känner dig manad till aktion, även om du och jag har lite olika syn på vad det är som vi kan göra. jag anser mig inte ha rätt att avgöra när andras människovärde är förbrukat på samma sätt som jag inte går med på att andra ska få trampa på mig.