Sex personer, två röster

Den representativa demokratin byggde från början på "en man en röst". Idag, efter att vi kommit på att könsorgan inte ska ha med myndighetsförklaring att göra (eller?), innebär den "en person en röst". Det är en oemotsagd del av parlamentarismen att alla svenskar ska kunna påverka vilken sammansättning de svenska parlamenten får. Men i början av 1900-talet hade bara sex procent av svenskarna rösträtt. För myndiga män var siffran 21 procent. Det skvallrar om att konceptet "mogen nog för att rösta" har sett olika ut i olika tider. Det har handlat om att utesluta sociala grupper som majoritetsbefolkningen inte tror är kapabla att ta egna beslut. Eller kanske grupper som kommer att ta beslut som inte gynnar majoritetsbefolkningen.

Idag tycker vi att vi är färdiga. Vi har harmoniserat rösträttsåldern med myndighetsåldern, så nu får alla svenska vuxna medborgare rösta i alla val. Men med en så snäv syn på representativ demokrati hamnar nästan 2 miljoner svenskar utanför systemet. Alla under 18 år. Det innebär bland annat att den politiskt aktiva 17-åringen inte får rösta på det parti hon är aktiv i. Och att vissa av oss får vänta tills vi är 22 innan vi får påverka parlamenten första gången. Och det innebär att min bror och hans fru, som tillsammans ansvarar för ytterligare fyra liv får lika många röster som ett annat par, som bara ansvarar för sin egen representation. Var kommer partipolitikens fokus att hamna då? Är det politik för framtida generationer, barn och ungdomar som prioriteras? Eller plånboksfrågor som gynnar medelklassen just nu?

I artikeln Låt barnen rösta får barnläkaren Bengt Lagerqvist utveckla sitt förslag att ge barn rösträtt. Som med alla andra större beslut skulle makten kunna delegeras till barnens vårdnadshavare fram till att de är beredda att rösta själva. Kritiken om att vårdnadshavarna skulle missköta förtroendet avfärdar han snyggt med att jämföra med barnbidrag. Andra exempel skulle kunna vara val av skola, kläder, och hur barnet tillåts utvecklas i, så gott som, alla områden i livet. Det finns ingen hejd på hur människor kan missbruka det förtroende det innebär att ansvara för ett barn...

En annan modell skulle vara att rösten helt enkelt ligger oanvänd fram till att barnen väljer att utnyttja den, eller att rösträtten skulle kunna "aktiveras" inför ett val av alla som vill utnyttja den, vuxna som barn. De tekniska detaljerna är inte det viktiga. Det viktiga är att fortsätta att utveckla demokratin. I alla fall till att ge sex personer de sex röster de borde ha rätt till.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.