Re: Public Service
Ibland hävdas det att vi lever i ett informationssamhälle, ibland hävdas det att den beskrivningen är en myt. Det är dock svårt att undgå att makt alltmer utgår från makt över information. Med andra ord behöver vi, om vi vill ha en demokrati, se till att alla invånare, och inte bara de svensktalande medborgarna, har tillgång till information. Som bekant sprids information via olika typer av medier. I Sverige, och i många andra länder, löser samhället ekvationen genom så kallad Public Service.
[När vi talar om medier pratar vi oftast om så kallade tekniska medier; tidningar, tv, radio, internet, filmer, musik etc. För enkelhetens skull förkortas dessa här som "medier".]
Medier har tre huvudfunktioner i en demokrati:
1. Sprida information
2. Vara en arena för debatt
3. Agera bärare av samhällets gemensamma kultur
Public Service i Sverige utgörs av tre aktiebolag: Sveriges television, Sveriges radio och Utbildningsradion. De har alltid kritiserats starkt av politiska företrädare för att stå antingen för långt till höger eller för långt till vänster. Debatten om huruvida journalister är höger eller vänster är lång, utan entydig svar och dessutom rätt så ointressant. På senare tid har en ny sorts kritik börjat dyka upp från politiskt håll, som framför allt handlar om att Public Service inte borde visa sport och dokusåpor. Också det en rätt så ointressant debatt. (Eller för att citera Roger Wilson: "att tycka att det är mer okej att snacka viner än smink i P1 är lite konstigt.")
Det vi borde oroa oss för är förstås hur våra Public Service-bolag lyckas med sina tre huvudfunktioner. De misslyckas nämligen, och det beror inte på journalisters politiska färg eller programchefers märkliga beslut. Det beror på att de är fångade i en normlogik som framför allt bygger på vithet, medeklass och kuk. Det betyder inte att allt som produceras av Public Service är röster från vita män ur medelklassen, det är mycket värre än så. Det betyder att alla röster måste förhålla sig till en världsbild grundad på just vithet, medelklass och kuk, vilket (re)producerar:
1. Felaktig information, alltså lögner, om demokratin
2. Ett podium från vilket normen debatterar om och åt alla andra
3. En gemensam samhällskultur som premierar och belönar vithet, medelklass och kuk
När en ger den här typen av strukturella beskrivningar av demokratin vi lever i ropas det ofta på bevis. Eftersom jag har en livslång erfarenhet av att vara vit, vara medelklass och ha kuk anser jag mig vara en hejdundrande expert på mina privilegier, och tro mig, de är många. Viktigast av allt är att de hela tiden bekräftas och uppmuntras av Public Service. Överironiskt är att Public Service-bolagen och inte minst journalister (en yrkeskår jag inte är stolt över att vara en del av) älskar att framhäva sig själva som "fria", och helt oumbärliga för fortlevnaden av vår nästan perfekta demokrati.
____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.
6 comments:
Eftersom jag har en livslång erfarenhet av att vara vit, vara medelklass och ha kuk anser jag mig vara en hejdundrande expert på mina privilegier
Jag slår vad om att alla som inte har de där egenskaperna har bättre koll på dem än vad du har. Jag tror inte att den livslånga erfarenheten ger någon insikt i ens privilegier.
Oj, intressant infallsvinkel, men jag håller inte med. Det jag syftar på är att jag vet allt om hur det känns att tilldelas privilegierna, och att nyttja dem. Sen kan en ju välja att inte se detta, om en är i en maktposition.
Jag håller däremot med dig till viss del, vad gäller effekterna av att vissa har privilegier och andra inte.
Jag tar ett exempel. Sveriges radio är proppfullt med välmenande medelklassvennar som älskar att diskutera kvinnors, invandrares och hbt-folks situation. Många av de är som du, de har läst Under det rosa täcket och Ett öga rött och allt vad det heter och de är medvetna om att de är priviligierade. Ändå blir sådana diskussionerna tomma och ointressanta. Tills någon med de bortsedda erfarenheterna dyker upp i egen hög person (som det faktiskt börjat göra i P3 och P1 på sistone), eller när de priviligierade själva får framstå som människor istället för fördomsfabriker. Då kan det slutar handla om bedövande samförstånds-politisk-korrekthet och börja bli intressant att lyssna på.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med exemplet. Kan du formulera om det?
Och sen menar jag att det sällan i Public Service blir intressant även om "rätt" personer producerar/intervjuar/kommer till tals, just eftersom formatet i sig är så biased och kvävande att det i alla fall blir platt. Håller dock med om att det finns några fina fickor på SR, tyvärr läggs de ju ner/görs om till kortare och sämre program titt som tätt..
Grundproblemet är som sagt att Public Service inte är fritt, och inte heller har en självbevarelsedrift att bli fritt, från medielogikerna.
Nåja, jag kom av mig lite grann.
Men det är intressant att du känner dig bekräftad av public service-medierna och inte av de kommersiella dito. Kanske TV3, DN och Rix FM helt enkelt är bättre för demokratin.
I vilket fall får vi inte reda på sanningen så länge det är bara två ack så stolta medelklassnubbar som diskuterar frågan.
Haha, nej, det känns som att vara på universitetet.
Nu har jag visserligen inte pratat om kommersiella diton. Jag är ju ingen storkonsument (hej klassmarkör, när vi ändå håller på), men jag känner mig klart mindre hemma där. Främst för att de är rasistiska, sexistiska och homofoba på ett sådant pinsamt tydligt sätt, jag orkar liksom inte konsumera.
Jag tillhör dock de grupper som tror att många medier är bra för en demokrati, men det är ju en teori som är svår att få bevis för. Dessutom känns det ju inte riktigt så. Kommersiella medier bygger ju på tanken att yttranderätt i mediet kan köpas, vilket är löjligt odemokratiskt.
Dessutom har jag ingen tv, och tycker det är bökigt att byta kanal på radion. Därför står den mest på p1. Jag prenumererar på några kulturtidskrifter också.
Post a Comment