Död åt svenska språket

Jag har flyttat ett par gånger i mitt liv, senast från Stockholm till Malmö. När jag kom till Skåne var det ingen som ifrågasatte min rätt att vara aktiv samhällsmedborgare, trots att jag inte pratade skånska, utan någon slags blandning av mild norrländska och stockholmska. Ibland förstod jag inte ens vad mina nyfunna grannar sa, så då hittade vi synonymer som vi kunde använda båda två istället. Jag har ännu inte behövt göra något språktest för att få studera här. Ingen förväntar sig att jag ska ändra dialekt för att jag flyttat, men självklart är jag fri att göra så om jag vill. Efter ett par år i södra Sverige så har det tillkommit en apostrof på mina a:n när jag svarar på korta frågor. Ibland händer det till och med att jag skorrar på r:en Jag vet att "fjor" betyder "förra året" och att ett typiskt skånsk uttryck är att något är "kärt". Jag tror det kallas integration. En frivillig process att ta till sig de delar man uppskattar av den nya (språk)-kultur man är omgiven av. Om jag istället vid flytten hade blivit tvingad att gå lågkvalitativa skånskakurser tillsammans med människor med vitt skilda dialekter och nivåer och sedan behövt skriva ett skånskatest för att få bosätta mig i staden hade jag nog inte varit lika välvillig att anamma "det skånska". Jag hade nog känt mig ganska ovälkommen och kanske flyttat någon annanstans. Jag som har möjligheten.

Att tvinga människor som flyttar inom Sverige att ändra hur de pratar skulle ses som ett kränkande förslag och de flesta att höja på ögonbrynen. Men att tvinga människor som flyttar till Sverige att helt överge sina egna språk till förmån för gammalmodig rikssvenska beskrivs idag som integrationspolitik. De senaste åren har det haglat politiska förslag om att begränsa andra språk än svenska i Sverige. I klassrummen vill politiker att alla barn ska förbjudas att använda andra språk, även nyanlända flyktingar som vill försöka förstå matten eller tvåspråkiga barn som vill hjälpa varandra. Alla som inte pratar en på förhand definierad svensk-svenska döms ut som oförmögna att arbeta och studera – trots att hindren för detta aldrig ligger i den enskilda personen, utan hos arbetsgivarna och lärosätena.

Varför finns platsannonser i princip bara på svenska? Och varför måste man då poängtera, i texten, att "du pratar god svenska" på alla möjliga arbeten där huruvida du kan stava till "adekvat" omöjligen kan ses som en resurs. Varför erbjuder inte fler lärosäten fler utbildningar på andra språk än svenska? Ser vi inte en poäng med att ha flerspråkiga akademiker, som kan sitt fackspråk? Varför fortsätter vi att kvotera in svensk-svenskspråkiga på arbeten och studier? Politiker från alla färger och partier menar att språket är nyckeln till integration, men egentligen menar de att det svenska språket skulle vara nyckel till integration. Så länge vi pratar precis likadant allihopa så blir vi integrerade och jämlika. Men det betyder ju att de som inte pratar svensk-svenska inte är jämlika. Jag kan köpa att kommunikation är nyckeln till integration, mellan alla grupper i samhället. Blattar och svennar, unga och äldre, queers och straighta... Men kommunikation är större än svenskan. Och så mycket större än svenne-svenskan.

Samhället ska organiseras efter oss som bor i det och inte efter de som bodde här för 100 år sedan. Idag är vi en salig blandning av identiteter och kvalitéer och behöver en aningen mer flexibla lösningar än tidigare. Blanda språket, kupera och ge.

(Tidigare publicerad i Stockholms Fria Tidning och Göteborgs Fria Tidning)

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Big Brother Air

På en reklamaffisch från SAS nära dig:

Checka in med ditt fingeravtryck!

Nej tack.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Tema grundlag: Grundlagens grunder

Den amerikanska konstitutionen har ändrats 27 gånger sedan 1789. Den danska grundlagen från 1849 har justerats vid 3 tillfällen. Den svenska regeringsformen anno 1974 har genomgått 39 förändringar under sin korta livslängd och snart är det dags igen.

Om grundlagen inte tål tidens tand, är den sannolikt inte ständigt gällande dokument över de grundläggande rättigheter vi har som medborgare och människor. Om grundlagen är föremål för ständiga ingrepp och tillägg, är den sannolik ingen garant för individens skydd mot staten. Om grundlagen inte är ett evigt skydd för den enskilda, riskerar alla alltid att utsättas för majoritetens förtryck.

Vi behöver en stark och varaktig grundlag. Vi behöver en grundlag som garanterar individen frihet från tvång och skydd mot diskriminering, en grundlag som behandlar alla lika. Vi behöver en grundlag som skyddas av en författningsdomstol. Vi behöver en grundlag som ger människor rätt att söka skydd mot staten i domstol. Vi behöver en grundlag som skyddar alla alltid.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Demokrati, fast inte

Den svenska skolan styrs av en rad dokument, där ett av de absolut viktigast är läroplanen. Det är i mångt och mycket ett starkt värderande statement för demokrati. Dessutom demokrati i dess vida mening, ni vet respekt och deltagande och inte gallupundersökningar. Det första en läser när en öppnar den är:

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.

Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överrensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 och 9 §§).

Skolan har en viktig uppgift att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på.

Den nuvarande läroplanen, en revolution när den infördes 1994, är en tydlig uppmaning till skolan att fostra. Att skapa demokratiska elever, genom att i sig verka i demokratiska arbetsformer (åter skollagen kap 1; 2 och 9§§, läroplanen kap 2.3). Exempelvis ska skolan sträva mot att "varje elev utvecklar sin vilja att aktivt bidra till en fördjupad demokrati i arbetsliv och samhällsliv."

När politiker och samhällsdebattörer talar om "skolans misslyckanden" saknas det en debatt om alla elever som lämnar skolan utan att bli aktivt bidragande till en fördjupad demokrati på jobbet och på torget. Beror det på att alla elever blir "aktivt bidragande"? Nej. Beror det på att det inte spelar någon roll, eftersom vi är Världens Bästa Demokrati? Nej. Det beror på att skolpolitikerna inte har läst läroplanen, alternativt inte bryr sig om den. Lite ironiskt blir det ett demokratiskt problem.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Token white male

I grupper som är homogena finns det en väldig vilja att visa på särart och bredd, kanske för att på så vis slippa kritik för det snäva perspektiv som homogenitet (heter det verkligen så?) alltid innebär. Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänskapskrets, reklambilder för organisationer eller arbetsplatser visar människor med olika hudfärg, i skolklasser med välmående, vita medelklassungar får adopterade Åsa stå för mångfald.

Inom engelska kallas fenomenet token x guy/girl (x står här för den egenskap som skall uttrycka den tänkta skillnaden, till exempel token black girl eller token gay guy). Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad. Om universitetet Harvard har det bland annat sagts att aldrig har en grupp studenter med så olika bakgrund, hudfärg, modersmål, religion eller ekonomiska status varit så likartad - de är alla hårt drillade a-barn som sedan lågstadieåldern förberetts på den ljusa framtid en examen från världens mest prestigefyllda universitet innebär.

Jag jobbar inom området för jämställdhet. Jag har en utbildning inom (främst) genusvetenskap och mångårig erfarenhet av utbildning och ungdomsarbete. Och så har jag en kollega. Min kollega är (precis som jag) ung, driftig, smart och kunnig men till skillnad från mig är han en man. Han är full av visioner och lösningar. Det han saknar i högskolepoäng hämtar han in i företagsamhet. Vi jobbar med delvis samma saker, och ibland gör vi det tillsammans.

Det är inte alltid lätt att vara den som skall tänka genus. Genus- och jämställdhetsexpertis är något som de flest anser att man får automatiskt med att man har ett kön eller en genusidentitet. Ofta vill folk berätta för mig om allt det gör bra och sedan ge mig förklaringar till varför de inte gör annat (bättre) eller mer. Förklaringarna är av slaget "sådant som vi alla vet för att det alltid varit så", också kallat fördomar eller myter. Mitt jobb handlar mycket om att le och nicka och sedan på något sätt framföra att de argument eller förklaringar jag just hört inte stämmer. Och se, då händer något spännande. Där det räcker för min kollega (som är man) att le och sedan sätta ner foten, visa sin kompetens, komma med motargument, handlar det för mig om att le och sedan springa verbal hinderbana för att få säga som jag tycker och samtidigt inte trampa någon på tårna, vara för provokativ eller upplevas som hotfull. Och vill jag att något skall hända så gör jag bäst i att ta med min kollega som är man för om en man talar om jämställdhet, då vet alla att då är det allvar. När jag gör det är jag bara en arg högskole-feminist som förmodligen har fysiska tillkortakommanden som gör mig utfryst på den heterosexuella erotiska arenan (thank god).

Jag är helt för feminister som är män. Jag tror stenhårt på inkludering (även om jag också gillar separatism som arbetsmetod i vissa fall) och jag är övertygad om att män i längden har allt att vinna på jämställdhet. Och visst är det bra att de feminister som är män får uppmärksamhet och genomslag i det feministiska arbete de gör. Men varje gång jag ser min kollega som är man vara frispråkig och ärligt säga ifrån utan krusiduller, eller när damerna tindrar och följer hans ord som lag, så minns jag (inte utan bitterhet) varför jag gör det jag gör dagarna i ända. Därför att mitt ord inte väger lika tungt bara av den enkla anledningen att jag känns igen som och identifierar mig som kvinna. Eftersom jag i slutändan vill göra skillnad och har praktiska mål för mitt arbete sväljer jag stoltheten och trotset och tar med mig min token white male till viktiga möten och tillställningar så att jag framstår som en samarbetspartner värd att lita och satsa på, för själv är jag alltid först och främst bara en ung kvinna med feministiska tendenser.

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Svenska barn och andras ungar

"Sverige är, och skall vara, världens barnvänligaste land" (Göran Persson (s) i sin regeringsförklaring 2000).

Sverige har tydligen blivit rankat som det bästa landet för barn i en FN-undersökning. Bland kriterierna finns olika ekonomiska och sociala variablar, som antalet ensamstående föräldrar i landet och hur bra kidsen är på matte. Så personligen är jag nog rätt skeptisk till utmärkelsen i sig. För mig kommer "det är viktigt att ha både en mamma och en pappa"-vibbar krypande av att ensamstående föräldrar ska vägas in. Men visst, jag kan köpa att svenska barn nog har det, jämförelsevis med andra länder, rätt bra. När UNICEF faktiskt frågade svenska barn själva hur de mår hamnade vi på en sjundeplats.

De barn jag är orolig för är inte de "svenska" barnen, utan alla andra barn, som Sverige har att göra med. Socialmoderaterna, som tillsammans har 60 procent av svenskarnas stöd, sa 2005 nej till att ge 150 apatiska flyktingbarn amnesti. När inte ens barn som måste sondmatas på grund av hälsoskäl - som Sverige orsakat - får stanna i Sverige kan man undra om Barnkonventionen borde ges ut i ännu mer lättläst version för S&M-politiker?

Hundratals barn smugglas till Sverige för att svenska män efterfrågar barn att förgripa sig på sexuellt. Minst lika många utnyttjas av svenska män på sina semestrar till Kambodja eller Latinamerika. Vi snackar om svenska män som kör kuken i försvarslösa barn. Sedan 2005 kan svenskar dömas för sexuellt utnyttjande av barn, även om handlingen inte är illegal i det land övergreppet sker. Som jag förstår har möjligheten aldrig använts. Lagstiftningen som gör det möjligt att åtala svenskar som begått sexbrott utomlands verkar bara ha använts ett par gånger över huvud taget. Resursproblem, anyone?

Så, om Sverige nu gillar barn kanske man skulle kunna tänka sig att vi låter de barn som vår egen asylprocess gjort sjuka kan få slippa att kastas ut? Och man kanske skulle kunna tänka sig att de som försöker förhindra svenskars exploatering av barn i andra länder skulle kunna få praktiska möjligheter att göra det?

Och detta gärna innan någon knystar om att Sverige skulle vara världens mest barnvänliga land.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.

Tema grundlag: Är högt valdeltagande bra?

Ett av grundlagsutredningens uppdrag är att höja valdeltagandet. Idag är valdeltagandet i riksdagsvalet 81,99%; i landstingsvalen mellan 76,71% och 81,09%; i kommunalvalen mellan 59,53% och 89,36%; i valet till eu-parlamentet 37,85%.

Valdeltagandet i eu-parlamentsvalet beskrivs ofta som exceptionellt lågt, i negativ bemärkelse. Vidare beskrivs det faktum att ungefär var femte väljare inte röstar i något val ofta som ett stort problem. Problemet ligger förstås i att de folkvalda ledamöterna förlorar legitimitet. Den omedelbara tanken är att det i sin tur är ett problem för demokratin. Det får en att fundera. Är högt valdeltagande automatiskt mer demokratiskt?

"Ja" är inte ett självklart svar. Ett lågt/lägre valdeltagande kan vara ett tecken på ett par olika saker:

• Det kan dels ha att göra med att folk inte vet om att det är val, något som tydligen var en stor faktor i eu-parlamentsvalet 2004.

• Det kan dels ha att göra med att väljarna inte är informerade om vad partierna står för, hur röstning går till rent praktiskt, och vilka som har rätt att rösta.

• Det kan dels vara ett markerande av bristande förtroende för de partier som bjuds att rösta på, och/eller själva idén med representativ demokrati.

Alla är nog överens om att valinformationen måste vara så bra att alla röstberättigade vet precis hur och när de kan rösta, och vad de kan rösta på. I mitt valdistrikt röstade 63,74% i riksdagsvalet 2006. De flesta förklarar det med att det bor många människor som är arbetarklass och/eller har utländsk bakgrund här. Samma tydliga trender finns i andra liknande valkretsar.

Ofta görs kopplingen klasstillhörighet och ursprung till de två första faktorerna listade ovan. Där har retoriken nyligen skiftat till att kritisera partier och valmyndigheten, istället för att säga "arbetarklassen och invandrarna bryr sig inte", och det är ju ett fall framåt. Självkritiken har dock inte spridit sig till den tredje faktorn, att det kanske är partierna och formerna det är fel på, som jag tror är den viktigaste. Jag vet inte om grundlagsutredningen beställt forskning i ämnet, men jag ser fram emot att hitta den.

Vidare går det att ifrågasätta huruvida det är bra om vi får ett valdeltagande på 97%, och 14% av rösterna går till Sverigedemokraterna. Hur demokratiskt vore det? Att legitimera odemokratisk politik med att det finns folkligt stöd gills liksom inte, oavsett om vi pratar om parlamenten i Israel, Palestina, Frankrike, Österrike, Danmark, Tyskland anno 1933 eller Sverige. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kommer orsaken framför allt att vara de etablerade partierna och institutionerna i vår representativa demokrati. Och jag tror tyvärr inte att de kommer kunna skydda sig med en ny grundlag.

____________________
Victor Bernhardtz är emot allt. Inklusive by-lines.

Specialdesignad för att vara precis hur som helst

Annika Dahlström, forskaren vi alla älskar att basha just nu, satt igår morse och pratade i radion, sade saker som fick mig att ömsom skratta högt som en annan gatudåre och ömsom att morra bittert och svära så fult jag bara kan (och det är ganska fult det).

Enligt Dahlström är en av anledningarna till varför män inte är lämpade att vårda barn att deras fingertoppar inte är lika känsliga som kvinnors vilket leder till att de är ovarsamma med sina avkommor. Dahlström ger exempel som att pappor vid flera fall av misstag skall ha skakat och ruskat sina barn så att de har skadats. De vet helt enkelt inte hur ömtåliga spädbarn är.

Men att skaka och ruska ett spädbarn är inte att "inte förstå bättre", det är en våldshandling. En sådan utför man inte av misstag för att man saknar ett par nervändar i långfingret, en sådan gör man när man vill kontrollera en situation eller annan individ. Och alla vuxna vet att man inte får spöa någon, inte ens ett litet plyte som skriker - alla utom Annika Dahlström. Dahlström själv har medgivit att det här handlade om ett fåtal fall som hon sedan dragit generella slutsatser ifrån - utan att fundera på om (vålds)handlingen kan ha andra orsaker än strikt biologiska det vill säga.

Kvinnor, å andra sidan, är "specialdesignade" för att vara just mammor. Att vi förnekar oss och försöker ha yrkesliv, eller något som helst liv utanför hemmets väggar för den delen, kallar Dahlström för "den manliga tvångströjan". Vi är instängda i krav på att tänka "som män". Men jag är inte specialdesignad för något alls. Jag är inte specialgjord för att vara kvinna, inte för att föda ungar, inte för att vara hemma och putsa matsilvret. Jag bestämmer själv vad jag är specialdesignad till, vare sig det handlar om att skriva en avhandling, bli skateboardproffs, lyckas skapa den perfekta koppen kaffe utan att äga en espressomaskin eller röja minor på Balkan. Jag bestämmer själv och om jag sedan har några kroppsliga hinder för att genomföra det jag vill - som ett amputerat ben, en synskada eller kanske ett dåligt hjärta - så får jag väl klura ut ett sätt att lyckas ändå. Men jag vägrar se min fullt fungerande kropp som ett hinder i vad jag vill göra bara för att den råkar besitta äggstockar och livmoder och lite hormoner. Och jag går inte på det bara för att Annika Dahlström vill vända det hela till någon slags fördel för mig, "det är inte att det är fel på dig, det är bara att du är lite annorlunda och därför bra på andra saker... som att krysta och amma".

Men det som upprör mig allra allra mest i hela soppan är den rubrik som en annan bloggare satte på sitt inlägg om Dahlström och hennes forskning: "Annika Dahlström retar kvinnorna". Jag vet inte jag men om någon kom och sade till mig att jag inte kan ta hand om spädbarn för att jag saknar lite känsel i fingertopparna så skulle jag bli rasande. Om någon i rullstol kan ta sig genom den malaysiska djungeln på motorcykel så ska väl jag kunna ta hand om en unge oavsett hur mina fingrar ser ut. Men det är tyst som från graven från män som just blivit ogiltigförklarade som pappor. Varför står ni inte upp för er rätt att vara föräldrar?

____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.

Tema grundlag: Fler val ger mer demokrati

Med tanke på att grundlagsutredningen gör en översyn av valsystemet i dess helhet, är det högst troligt att den gemensamma valdagen för val till riksdag, landsting och kommun ses över. Det är mindre troligt att grundlagsutredningen föreslår att skilda valdagar införs, eftersom det antas minska valdeltagandet - att åstadkomma ett högre valdeltagande är nämligen ett av utredningens primära syften. Jag vill ändå hävda att det finns goda anledningar att införa skilda valdagar för kommunala val och riksdagsval.

När val till riksdag och kommuner sker på samma dag blir det svårare att utkräva ansvar på den (viktiga!) lokala nivån. Istället för att de frågor som rimligtvis borde ligga närmast väljarna och deras vardag får en egen valrörelse, riskerar de att drukna i den rikspolitiska debatten. En följd blir att kunskapen om vad som ligger inom det kommunala självstyrets domän sjunker, med ytterligare svårigheter i ansvarkrävandet som stockholmslök på landsbygdslaxen.

Om de kommunala valen skulle ske på en egen dag, blir det tydligare vilka frågor som behandlas i vilken instans. Vad de lokala politikerna gör, står för och vill blir även det mer synligt för väljarna. Det talar för att den kommunala demokratin skulle breddas, fördjupas och stärkas om valdagen inte var densamma som för val till riksdagen. Dessutom skulle det vara val dubbelt så ofta och med fler val följer fler valrörelser, mer debatt och en mer närvarande demokrati med ett flitigare utövande av väljarnas makt.

Valdeltagandet skulle troligen bli något lägre, det ska erkännas, men vad är egentligen bättre - några färre som vet vad de röstar på och varför, eller några fler som saknar både kunskap om och intresse för minst ett av de val de gör? Om vi menar allvar med det kommunala självstyret borde vi också låta det bära sin egen valrörelse.

____________________
Freddi Westerlund är en cp-skadad liberal med välavlönat arbete i den privata sektorn. Körde som ung handikappidrottare över sig själv med sin egen permobil.

Tema grundlag: Låt väljarna välja (volym 2)

Jag hakar på Freddis klagan över att väljarna nekas att bestämma vem som ska företräda det parti de röstar på. Jag håller med om att personvalet borde utvecklas. Men det jag ser som en nästan ännu större problematik är att väljarbegreppet är lokalpatriotiskt konstruerat. Det är bara tillåtet att rösta på de som bor i samma valkrets som en själv. Personligen tycker jag det känns sådär halvfräscht i ett samhälle som ibland utger sig vara på väg mot en post-modernism, där vi alla har multipla identiteter. Och ingen av de behöver vara baserat på var vi bor.

Om jag skulle vara poly, vegan, hetero, kvinna, medelålders, permo-funkis och asiat så kanske jag vill ha möjligheten att rösta på någon som har erfarenhet av hur det är att leva i samhället med mina egenskaper. Men hur stor chans är det att det ställer upp någon sådan politiker i Sjöbö, där jag råkar bo? Däremot kanske det ställer upp någon i Ljusdal. Vore det inte en bra grej om då den här människan kan få ge sin röst till en av de få politiker hen känner förtroende för? Nej, istället får det kryssas för någon lokal ung monogam svennekvinna, utan funktionshinder men som i alla fall bara äter krav-kött. Helt plötsligt kändes det utökade personvalet inte lika hett längre. Vi får ju ändå inte välja de vi vill.

Ett annat exempel: Du flyttar. Sånt händer ju. I din gamla hemstad har du stenkoll på vad lokalpolitikerna driver, har fyra-fem personer som du har förtroende för. Men på den nya orten, där du skriver dig något halvår innan valet känner du inte till en kotte. Då är det säkrast att bojkotta personvalet för att inte råka kryssa in ett stolpskott.

Utveckla gärna personvalet och ge det mer plats. Men se då till att slopa kravet att rösta på dina grannar. Låt väljarna välja själva.

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.