Token white male
I grupper som är homogena finns det en väldig vilja att visa på särart och bredd, kanske för att på så vis slippa kritik för det snäva perspektiv som homogenitet (heter det verkligen så?) alltid innebär. Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänskapskrets, reklambilder för organisationer eller arbetsplatser visar människor med olika hudfärg, i skolklasser med välmående, vita medelklassungar får adopterade Åsa stå för mångfald.
Inom engelska kallas fenomenet token x guy/girl (x står här för den egenskap som skall uttrycka den tänkta skillnaden, till exempel token black girl eller token gay guy). Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad. Om universitetet Harvard har det bland annat sagts att aldrig har en grupp studenter med så olika bakgrund, hudfärg, modersmål, religion eller ekonomiska status varit så likartad - de är alla hårt drillade a-barn som sedan lågstadieåldern förberetts på den ljusa framtid en examen från världens mest prestigefyllda universitet innebär.
Jag jobbar inom området för jämställdhet. Jag har en utbildning inom (främst) genusvetenskap och mångårig erfarenhet av utbildning och ungdomsarbete. Och så har jag en kollega. Min kollega är (precis som jag) ung, driftig, smart och kunnig men till skillnad från mig är han en man. Han är full av visioner och lösningar. Det han saknar i högskolepoäng hämtar han in i företagsamhet. Vi jobbar med delvis samma saker, och ibland gör vi det tillsammans.
Det är inte alltid lätt att vara den som skall tänka genus. Genus- och jämställdhetsexpertis är något som de flest anser att man får automatiskt med att man har ett kön eller en genusidentitet. Ofta vill folk berätta för mig om allt det gör bra och sedan ge mig förklaringar till varför de inte gör annat (bättre) eller mer. Förklaringarna är av slaget "sådant som vi alla vet för att det alltid varit så", också kallat fördomar eller myter. Mitt jobb handlar mycket om att le och nicka och sedan på något sätt framföra att de argument eller förklaringar jag just hört inte stämmer. Och se, då händer något spännande. Där det räcker för min kollega (som är man) att le och sedan sätta ner foten, visa sin kompetens, komma med motargument, handlar det för mig om att le och sedan springa verbal hinderbana för att få säga som jag tycker och samtidigt inte trampa någon på tårna, vara för provokativ eller upplevas som hotfull. Och vill jag att något skall hända så gör jag bäst i att ta med min kollega som är man för om en man talar om jämställdhet, då vet alla att då är det allvar. När jag gör det är jag bara en arg högskole-feminist som förmodligen har fysiska tillkortakommanden som gör mig utfryst på den heterosexuella erotiska arenan (thank god).
Jag är helt för feminister som är män. Jag tror stenhårt på inkludering (även om jag också gillar separatism som arbetsmetod i vissa fall) och jag är övertygad om att män i längden har allt att vinna på jämställdhet. Och visst är det bra att de feminister som är män får uppmärksamhet och genomslag i det feministiska arbete de gör. Men varje gång jag ser min kollega som är man vara frispråkig och ärligt säga ifrån utan krusiduller, eller när damerna tindrar och följer hans ord som lag, så minns jag (inte utan bitterhet) varför jag gör det jag gör dagarna i ända. Därför att mitt ord inte väger lika tungt bara av den enkla anledningen att jag känns igen som och identifierar mig som kvinna. Eftersom jag i slutändan vill göra skillnad och har praktiska mål för mitt arbete sväljer jag stoltheten och trotset och tar med mig min token white male till viktiga möten och tillställningar så att jag framstår som en samarbetspartner värd att lita och satsa på, för själv är jag alltid först och främst bara en ung kvinna med feministiska tendenser.
____________________
A Girl Named Dick arbetar med genus- och utbildningsfrågor. Bor av någon anledning just nu i Göteborg. Är alltid på jakt efter ett Rollerderby och riktigt bra kaffe.
7 comments:
Hej! Jag är lite förvirrad angående jämställdhet nu för tiden, med alla fakta och åsikter som presenteras hit och dit. Det är svårt att veta vad man ska tro på. En kort fråga bara: Anser du att man måste vara feminist för att vara för jämställdhet? Måste man i så fall vara någon särskild sorts feminist (anarka-, likhets-, radikal-, särarts-, liberal-, etc-) eller går det bra med vilken sort som helst? Finns det sorter som absolut inte är okej? I så fall varför?
hej hej alexander,
visst är det roligt med en jämställdhetsdiskussion som spretar och för liv! jag blir glad över alla olika perspektiv som finns (även om jag såklart personligen gillar mina egna ståndpunkter...).
för mig är feminism samma sak som att vara för jämställdhet, det finns inget tvingande i det. det finns så många andra föreställningar om vad det innebär att vara feminist att det råder stor skräck för epitetet när jag egentligen tycker att det borde vara ganska okontroversiellt och sjlävklart.
vad gäller olika sorters feminism så bör man väl välja en inriktning som passar bra med ens åsikter. jag kan tycka att särartsfeminism blir ganska dystopisk eftersom det finns väldigt lite utrymme för förändring och jag håller inte med i många av de resonemang som förs bland särartsfeminister men det absolut iktigaste tycker jag är att det finns personligt engagemang för jmställdhet, att det finns en insikt om att jämställdhet inte är ett hot utan en möjlighet. finns det så kastar jag mig gladeligen in i sakfrågegräl med vem som helst, vare sig det är särart-, likhet- eller radikalfeminister.
var det svar på din fråga?
Det var ett relativt bra svar! Egentligen skulle jag nog behöva prata mer med tvättäkta (självutnämnda) feminister för att bli ordentligt insatt i perspektiven, men tack så länge. Jag håller med dig om att det är roligt med en livlig diskussion där många perspektiv och åsikter får finnas, men det som ofta bekymrar mig är när mångfald leder till betydelseglidning och begreppsförvirring och när diskussion blir till debatt, så att ingen längre tillåter någon annan en avvikande åsikt. Dogmatism och skyttegravsdebatter gör mig sorgsen. (Vilket absolut inte ska tolkas som en pik mot dig.)
Förresten, en sak som jag tänkte mycket oftare förut, innan jag blev vuxen på riktigt ;), är att politisk ideologi kanske hindrar och inskränker ens tänkande i alltför hög grad. Den tanken har återkommit lite sporadiskt på senare tid. Vad tror du? Jag menar inte att politiska ideologier är dåliga i sig, men att så fort man bekänner sig till en så identifierar man sig med den och nödgas både försvara den och forma sitt tänkande efter den. Man blir mer eller mindre fånge i sin valda inriktning. Apropå dystopi. ;)
alexander: du har så rätt i att skyttegravsdebatt är meningslöst!
ideologi blir ju tvingande om man inte får definiera den själv, om andra skall tala om för en vilka epitet och åsikter som kan tillskrivas en. ideologi, för mig, är paraplybegrepp som ofta innehåller många olika vinklar och perspektiv. när det gäller jämställdhetsarbete kan jag också eftersöka en större respekt för skillnaden på åsikter och kunskap, som genusvetare möter jag ofta inställningen att alla kan lika bra för att alla har kön och att genusvetenskap är löst tyckande så gott/ont som något annat istället för en vetenskap (eller kanske snarare ett vetenskapligt perspektiv) som vilken annan.
Du beskriver jättebra hur det fortfarande är där ute. Jag upplever - åtminstone varje vecka - hur mina åsikter inte blir tagna på allvar förrän de backas upp av en man, och hur jag anses vara en bitch, fast jag framför mina synpunkter mer omständigt och inlindat än mina kollegor. Inte av mina närmaste kollegor, de respetkerar mig, men de som sitter lite mer perifert.
Och på min arbetsplats fastnar jämställdhetsarbetet i siffror, "ökat antal kvinnliga chefer", man vill/vågar/orkar inte ta attityddebatten.
Bra skrivet. Nu förstår jag också varför den svarta killen i southpark heter Token.
Post a Comment