Död åt svenska språket

Jag har flyttat ett par gånger i mitt liv, senast från Stockholm till Malmö. När jag kom till Skåne var det ingen som ifrågasatte min rätt att vara aktiv samhällsmedborgare, trots att jag inte pratade skånska, utan någon slags blandning av mild norrländska och stockholmska. Ibland förstod jag inte ens vad mina nyfunna grannar sa, så då hittade vi synonymer som vi kunde använda båda två istället. Jag har ännu inte behövt göra något språktest för att få studera här. Ingen förväntar sig att jag ska ändra dialekt för att jag flyttat, men självklart är jag fri att göra så om jag vill. Efter ett par år i södra Sverige så har det tillkommit en apostrof på mina a:n när jag svarar på korta frågor. Ibland händer det till och med att jag skorrar på r:en Jag vet att "fjor" betyder "förra året" och att ett typiskt skånsk uttryck är att något är "kärt". Jag tror det kallas integration. En frivillig process att ta till sig de delar man uppskattar av den nya (språk)-kultur man är omgiven av. Om jag istället vid flytten hade blivit tvingad att gå lågkvalitativa skånskakurser tillsammans med människor med vitt skilda dialekter och nivåer och sedan behövt skriva ett skånskatest för att få bosätta mig i staden hade jag nog inte varit lika välvillig att anamma "det skånska". Jag hade nog känt mig ganska ovälkommen och kanske flyttat någon annanstans. Jag som har möjligheten.

Att tvinga människor som flyttar inom Sverige att ändra hur de pratar skulle ses som ett kränkande förslag och de flesta att höja på ögonbrynen. Men att tvinga människor som flyttar till Sverige att helt överge sina egna språk till förmån för gammalmodig rikssvenska beskrivs idag som integrationspolitik. De senaste åren har det haglat politiska förslag om att begränsa andra språk än svenska i Sverige. I klassrummen vill politiker att alla barn ska förbjudas att använda andra språk, även nyanlända flyktingar som vill försöka förstå matten eller tvåspråkiga barn som vill hjälpa varandra. Alla som inte pratar en på förhand definierad svensk-svenska döms ut som oförmögna att arbeta och studera – trots att hindren för detta aldrig ligger i den enskilda personen, utan hos arbetsgivarna och lärosätena.

Varför finns platsannonser i princip bara på svenska? Och varför måste man då poängtera, i texten, att "du pratar god svenska" på alla möjliga arbeten där huruvida du kan stava till "adekvat" omöjligen kan ses som en resurs. Varför erbjuder inte fler lärosäten fler utbildningar på andra språk än svenska? Ser vi inte en poäng med att ha flerspråkiga akademiker, som kan sitt fackspråk? Varför fortsätter vi att kvotera in svensk-svenskspråkiga på arbeten och studier? Politiker från alla färger och partier menar att språket är nyckeln till integration, men egentligen menar de att det svenska språket skulle vara nyckel till integration. Så länge vi pratar precis likadant allihopa så blir vi integrerade och jämlika. Men det betyder ju att de som inte pratar svensk-svenska inte är jämlika. Jag kan köpa att kommunikation är nyckeln till integration, mellan alla grupper i samhället. Blattar och svennar, unga och äldre, queers och straighta... Men kommunikation är större än svenskan. Och så mycket större än svenne-svenskan.

Samhället ska organiseras efter oss som bor i det och inte efter de som bodde här för 100 år sedan. Idag är vi en salig blandning av identiteter och kvalitéer och behöver en aningen mer flexibla lösningar än tidigare. Blanda språket, kupera och ge.

(Tidigare publicerad i Stockholms Fria Tidning och Göteborgs Fria Tidning)

____________________
Anders Wallner är en grön intersektionell ideolog som studerar identitetsteori och försöker lära sig vara soloföretagare. Baserad i Malmö, men förstår ingen danska.